idag slog det mig. Som en käftsmäll. Nu blir det lite tid med Eira. Eller alltså, hade kunnat vara värre.. men ändå. Mån-fre hela livet. Men så fort jag kom till jobbet kände jag att vilken tur jag har! Som får jobba med det jag utbildat mig för, på en grymt bra arbetsplats och som ger mig förmåner att kunna ge Eira vad hon vill, nästan. Och jag skyndade mig allt vad jag kunde hem. Jakob ska ju hämta Eira vid 16.30 men jag ökade så jag kunde hämta henne redan strax innan 16…. åh vad jag hade saknat henne.
Nu, död. Trött i hjärnan och känner mig bakis. Sur och tjafsar med Jakob om onödiga saker. Han lägger Eira nu, ska låtsas att jag fortfarande är sur, ska inte ge mig. Men egentligen har jag redan kommit över grälet och tänker att yes vi klarade det. Vi kom i land. Oplanerat skaffa barn när man bara varit tillsammans lite drygt över ett år, min utbildning som skulle bli klar med tentor. Jakob har bytt jobb och nästan rykt med och varit på sjukhus med två stora operationer.
Men vi klarade det. Teamwork på hög nivå.
