Jag har funderat. Hur vi (jag) bara outar min värld. Mina känslor. Arg, ledsen, trött. Ont. Lycklig. Med bilder och text till tusentals personer som inte känner mig, på riktigt. Nu är jag oftast alltid ärlig på bloggen och skriver om bra och dåliga saker, men visst manipulerar jag också och väljer vad och hur det ska publiceras. Vissa gör det mer än andra och säljer sin själ för att få nå ut genom blurret.
Jag funderar på om jag har rätt att skriva ut saker om Eira längre. Tänk så hatar hon mig om några år för det? Eller kommer hon ens reflektera över det. Bloggar kanske inte exsisterar längre.
jag arbetar i den digitala världen och det finns massor med fördelar. Viktiga åsikter får synas, man blir inspirerad får kontakt med människor. Men det finns många många nackdelar också som leder till att unga blir deprimerade. Ätstörningar och andra psykiska sjukdomar. Vill bara att ni stannar upp och förstår att detta inte är den riktiga världen här, det är mötena som är de riktiga, som faktiskt betyder något.
Tjing!
Nu vet jag inte hur mycket/om vad du skriver när det gäller din dotter men jag brukar själv tänka att jag inte hade velat att någon offentligt skrev om någonting som jag endast vill att min närmsta krets ska veta. Jag bloggar själv aldrig om egna privata angelägenheter och lägger aldrig upp bilder på personer som jag vet inte vill synas på internet. När det kommer till barn så har jag själv börjat fundera över om jag ska lägga upp bilder på mina brorsbarn längre (jag har inga egna barn). De har ju inte valt det själva. Sedan att skriva om vardagshändelser på ett personligt plan tycker inte jag är att ”outa”. Sedan får man ju själv känna av vad man vill dela med sig av eller inte 🙂
Men det är ett intressant ämne. Ju fler läsare jag för desto mer drar jag mig för att lämna ut mig själv. Det är synd bara när det slutar med att vi censurerar oss själva. Då blir det helt plötsligt konstlat och tillrättalagt.