det är superdupermega vanligt att må dåligt under första tiden som mamma. Varför? Jo för alla jäkla förväntningar på hur man ska vara som mamma. Hur man ska agera och känna inför alla steg. Absolut kan det vara så för vissa men långt ifrån alla.
Första ögonblicket. Förväntningarna? – så fort barnet glidit ur sin snippa till tonerna av lejonkungen ”circel of life” ska du ligga och bara stirra ömt på ditt barn. Din kille (om du har någon) ska springs ut i korridoren och skrika ”hurra bebisen har kommit”. Alla barnmorskor ska samlas omkring dig och beskåda miraklet. Kärlek bara flöööööödar så smärtan känns inte ens.
Verkligheten- barnet trycks ut ur ditt lilla lilla hål och POFF ligger en slemmig klump på magen. Vad fan hände? Samtidigt som du försöker se vad som är fram och bak på bebisen är det någon som rycker i navelsträngen för att få ut din moderkaka. Sen ska det sys lite. Äh strunta i bedövningen bara kör.
BB tiden. Förväntningarna- du går med barnet i din famn in till ert rum. Vitt och fräscht rum med stoooor säng. Egen tv. Harmonisk musik spelas i rummet och bebisen ligger och sover i en Livly pyjamas, såklart!
Verkligheten- efter dom har sytt ihop ditt underliv sätts du på en rullstol som gnisslar. Hela vägen. in i ett mörktrum med två andra familjer och bebisar. Hela natten skriks det.
Första barnvagnspromenaden. Förväntningarna- du drar på dig dina skinny jeans. Herregud det har gått fem dagar? Tar på er härliga ytterkläder och ger er ut på en mysig krispig promenad. Bebisen sover stilla.
Verkligheten- eftersom jag trodde jag hade framfall och hade så ont så haltade jag mig 5 meter fram. ”Ta en jävla bild nu då Jakob så jag kan lägga ut skiten på instagram”.
Och förväntningarna fortsätter. Kärleken ska komma direkt. När du skolar in MÅSTE du gråta, annars bryr du dig inte. Du måste sakna ditt barn varje sekund du inte är med barnet. Skriv det helst också så alla förstår.
Hur har förväntningarna varit för er? Stämde dom med verkligheten?
den klassiska första barnvagnspromenaden. Med en stor bomullstuss mellan benen.
Hahahahaha! Du kunde inte ha beskrivit det hela bättre! Herregud så sant! Precis så som du beskrev det upplevde jag osså det hela med min son. Förutom då att jag aldrig sprack och inte fick bristningar, sp slapp delen där man sys ihop, samt bomullstussen haha. Men resten, rakt av min förlossning ???? Såg i princip ut som ett monster efter det hela.
Och promenaden!! Förväntade mig en promenad så som du beskriver den. Istället grät jag och försökte springa hem för att vår son började gråta. Vad skulle jag göra?! Lyfta honom?! Jag va ju universums sämsta mamma pga gråtande bebis och alla tyckte det!! Typ så kändes det. Min kille tränade mig på att vara ute varje dag innan han började jobba
Förväntade mig true löve när han ploppade ur men icke. Istället var jag helt förvirrad och fattade knappt något. Tog mig säkert 3 månader att verkligen vara glad och känna hur jag älskade mitt barn. Jag kände en stark beskyddarinstinkt direkt men inte att jag älskade. Men nu så, nu älskar jag honom mer än allt
Haha så bra skrivit! Ögonblicket när bebis plockades ut tårar och glädje ja! Sedan BB-tiden, sängliggandes i 3 dygn pga akut snitt, fick typ liggsår. Höll på att svimma när jag skulle ta mig till toaletten första gången, det var 5m skulle sätta mig i en rullstol med hjälp av 2 sköterskor, kände mig överkörd. Första natten hög på adrenalin med bebis på bröstet sedan gjorde sig sömnbristen påmind och det har den gjort sedan dess, bebis är nu 7 mån (är så sjukt trött på att aldrig känna mig pigg och utvilad, plötsligt händer det eller?!). Första promenaden haltade jag med pga nerver i kläm i benet, och var så där nojig och så! Så ja bara massa rosa flufffluff här med 😉