jag har flera gånger fått frågan om hur relationen mellan mig och Jakob har förändrats. Jag får frågor från läsare som inte är gravida, men som funderar på det men är oroliga över hur pass relationen kommer påverkas.
I början var det bara Eira Eira Eira i huvudet. Och jag förstod inte varför statistiken pekade mot att de flesta separerar under småbarnsåren. Men det har slagit mig i ansiktet under några månader. Man är trött, känner inte som sig själv i knopp och kropp och livet har helt enkelt förändrats. Det är som bäddat för tjafs. Och det har det blivit en del de senaste månaderna, inget konstigt med det egentligen. Och där måste man förstå att bråka behöver inte vara något negativt alla gånger. Att inte bråka och konstant ha harmoni behöver inte vara positivt alla gånger.
Vi försöker anpassa småbarnslivet så bra det går. Att man har en svacka är helt okej, så är förhållanden toppar och dalar. Jag tror det viktiga är att prata, se varandra och sen låta varandra vara. Man behöver inte skeda alla nätter, man kan välja att sova. Man får vara trött. Men det viktiga är att man inte glömmer bort att anstränga sig att se varandra i kaoset och trötthetsdimman.
Är man inte menade för varandra märker man nog det ganska snabbt efter man fått barn. Jag och Jakob klarar allt, även första åren med barn. Men man ska vara medveten om att relationen ändras och det kan bli en del tjafs, men det är så få stunder och allt det roliga tar över.
Jag tror också att folk går isär efter barn just för att man glömmer bort varandra i den nya familjen. Därför är det viktigt för oss att ta tid åt oss, göra saker vi tyckte om innan barn. Egentid är nödvändigt för vår relation.
