Tänk att ni är bara ni två. Ni har INGA att ta hänsyn till. Kan äta sova precis hur och när ni vill..SEN helt plötsligt så blir en gravid, bara sådär (i detta fallet). Det är inte säkert att ni kommer till småbarnsåren- först ska man överleva förhållandet där den ena ( i flesta fall tjejen) är gravid. De första månaderna förvandlades jag till en illamående bakis zombie. Jag orkade knappt borta håret- alltså på riktigt. Jag grät varje kväll och sa till Jakob- slutar jag inte må illa så gör jag abort (hade inte gjort det, men kändes bara så meningslöst då).
Sen mådde jag som tur var bättre. Hur som, efter nio månader kommer det förhoppningsvis ut en liten människa, som man inte känner- men som helt plötsligt tagit kontrollen över ert liv. Hur överlever man då?
Jag har inget facit- vi är mitt uppe i det. Men såhär tänker vi:
-prata med varandra, HELA TIDEN. Är någon trött, ge den personen tid..Var inte bitter eller sur för ”aha nu sticker han ut och spelar golf”..unna varandra tiden.
– EGENTID. Ja jag är faktiskt FÖR egentid även fast barnet inte fyllt ett år än. Om man känner att barnet inte är redo för flera timmar med någon närstående anhörig, be någon ta barnet en timme- så ni kan få äta lunch själva på stan, eller bara hänga tillsammans i soffan och titta på netflix.
– inställning. Detta varar inte förevigt..Det är några år av ens liv, försök njuta av tiden och göra det bästa möjliga. Lev på era liv som vanligt, barnet anpassar sig efter er. RES! Det blir inte roligare än vad man gör det till:)
Har ni några tips på hur ni överlever småbarnsåren?
För mig är de inte så att jag behöver ”överleva småbarnsåren”. Sen våran lilla tjej kom, hon är 6 månader så har allt bara blivit helt perfekt! Vi har skapat denna lilla varelse tillsammans och hon ger oss sån lycka, varje dag! Jag kan inte vara lyckligare! Sen ska väl tilläggas att hon sovit väldigt gott från start så alla tre får väldigt god sömn. Och för de mesta är hon nöjd:) hade inte sömn och humör funkat så bra som de gör så kan jag förstå att de blir kämpigare.
Nu skrev jag det med lite glimten i ögat! Jag menar med relationen till sin partner, hur RELATIONEN överlever mitt i småbarnsåren:) Kanske var otydlig. Jag vet inte vart du läst att Eira inte skulle vara nöjd eller att jag inte skulle vara lycklig? Så det är inte Eira, utan mellan mig och Jakob:) Dock har hennes sömn varit si så där, men det är mycket bättre nu. Men ja det var rätt kämpigt i början!
Jag vet sådan skillnad, synd man inte njöt mer innan (om man hade vetat)! Trodde verkligen att jag på något sätt var mer förbered på omställningen, trots att jag inte spekulerat medvetet så mycket på hur det skulle kunna tänkas bli…Men alltså det måste upplevas, kan då inte föreställa mig hur föräldrar med barn som har kolik känner, så man borde ju egentligen vara mer tacksam.
I början tyckte jag det var absolut jobbigast, sömnbrist deluxe trots att hon sov bra, sedan kunde jag slappna av mer och mer samt somna om fortare men det är först nu runt 3 månader… Trodde inte att sömn kunde vara ett problem när man är ”ledig” hela dagarna. Tycker iaf att det blir roligare och lättare för varje vecka nu, man lär känna sitt barn mer och mer sedan kommer ju bakslag(faser). Nu har jag skrivit en roman typ som inte ens handlar om det du skrev, behövde skriva av mig. Låter som jag är bitter men alltså det beror ju på att det mesta man hör är om den mysiga bebisbubblan och så upplevde inte riktigt jag det(hon hade iof ont i magen en del i början…). Jag måste dock säga att jag är stolta över oss som par, inget bråk mer än lite småtjafs och inte heller under graviditeten då jag mådde som en prinsessa, kände mig knappt gravid! Somsagt ge varandra egentid smått som stort och ta tillvara på tiden när bebis somnat eller vid barnvakt 🙂 Kram!