Jag kan ju säga er att när man får barn, det är då man börjar älska, alltså på riktigt. Jag älskar min familj, och jag älskar Jakob. Men ens egna barn..Det är så mycket känslor. Jag är livrädd..Livrädd att göra ”fel”. Ska jag introducera gluten? Jag vill ju inte hon ska få problem med tarmarna. Ska jag använda sköljmedel med parfym nu? Jag vill inte hon ska bli allergisk. Ska hon ha den där overallen, tänk så blir hon för varm? Alltså för ett år sedan kunde jag knappt ta hand om en kaktus, Ja ni förstår. Ansvaret, ansvaret för detta lilla livet. Jag vill ju att hon ska bli den lyckligaste personen som någonsin existerat. Vill att hon ska känna sig som den mest älskade personen i världen.
Jag är så rädd att hon kommer växa upp och få ätstörningar, tycka illa om sig själv. Välja saker som hon tror är rätt bara för att göra mig och Jakob glada. Eller att någon kille ska göra elaka saker mot henne, att hon ska få sämre lön bara för att hon är tjej. Att hon ska börja knarka. Alltså, klumpen i min mage som kommer när jag tänker på allt jäkla skit som kan hända henne.
Då kramar jag om henne och säger ”älskar dig Eira” fast jag vet att hon liksom inte ännu förstår dom orden. Men på något sätt förstår hon för hon liksom tittar upp mot mig och gör sitt pruttljud med munnen, det är hennes sätt att visa kärlek just nu.
