Godkväll alla läsare! Hur har ni det?
Sitter här med en kopp kaffe och en kladdkaka med polly i som jag bakat, nej jag skämtar inte med er. Eiris nattas av Jakob och jag sitter här och funderar lite. Jag trivdes ju inte med amningen som ni kan läsa om i tidigare inlägg. Allt funkade bra, Eira gick upp i vikt mer än bra. MEN..Jag kände mig låst och tyckte det var jobbigt att ha någon som var SÅ beroende av en (ens patts). Sen gjorde det sviiiihhhiiin ont och att Eira svalde luft=magont! Annars så… Men jag fortsatte amma. Varför? tjaa lite kort så tror jag att jag inte vågade ta beslutet att sluta, eftersom det funkade ju bra. Hade BVC istället sagt ”Frida, hon går inte upp i vikt du borde testa ersättning” jadå hade jag antagligen börjat direkt. Men, första gångs förälder, rädd att göra fel, hör massa pekpinnar överallt…
Så ja, jag fortsatte att amma…fick höra med att ”det blir bättre efter 3 månader”. Blev det lättare? Ja jo, runt 4 månader blev det faktiskt bra! Hon äter inte lika ofta ( de första två månaderna hängde hon vid bröstet HELA tiden). Och jag var den enda som kunde trösta/natta osv. Så ja jag känner mig mindre låst, det gör inte ont längre..Men jag är inte bekväm med att amma offentligt riktigt. Nu är Eira 5 månader, på lördag. Och jag tycker amningen är mysigt, samtidigt som jag LÄNGTAR tills jag ska sluta. En slags befriande känsla. Ska elda upp alla amningslinnen och amningskupor.
Samtidigt som det känns konstigt att sluta..Hur ska hon kunna bara äta mat? Går man över till ersättning då? Tänk om hon inte vill sluta?…
Frågorna är många, och jag är lite osäker….Jag har ingen plan direkt på hur jag ska sluta, mer än att jag vill sluta vid 6 månader, där i juni..innan sommaren. Ska bli skönt att få tillbaka min kropp efter en 9 månaders graviditet och sedan amning. & JA amningen ÄR mysig nu ibland, speciellt när hon mer och mer kan visa att hon tycker om det med sina små glädetjut så det är både vemodigt och skönt. Flummigt inlägg det här blev, blir så när jag tänker högt!
