Okej, Trigger varning nu. Jag måste bara få lätta på hjärtat en aning. Jag VET att man ska vara stolt över sin kropp, älska den som den är. Vara tacksam. Men, går inte en dag när jag inte tänker ”gud måste gå ner i vikt nu”. Varför går inte min kropp tillbaka som allas andras? Jag tittar mig i spegeln och känner bara USCH. Detta är inte MIN kropp. Jag försöker vara snäll mot min stackars kropp. Som fått bära och föda fina friska Todd. Men, jag kan inte hjälpa det. Vill känna mig LÄTT igen. Känna att kläder sitter som innan. Så är det! Det är sanningen, nej jag älskar inte min kropp. Jag tycker den är okej.
Jag försöker äta bra, men det är så svårt? Hinner liksom inte äta och när jag väl hinner är jag så jävla hungrig så jag slukar det som går snabbast. Plus att när jag ammar är jag SÅ hungrig. Alltså aptiten är enorm. Går inte att banta. Tro mig, önskar jag kunde vara snällare mot mig. Önskar jag kunde ÄLSKA kroppen och tänka ”wow den har burit mina barn så allt är ok”
Hur tänker ni?
Har aldrig varit preggo men tycker du är fin som du är! Förstår dock känslan av att känna sig tung och det är inte kul. Hoppas du hittar en balans ?