Vi har nu varit en liten treo i snart fem år. Det tog nog ett år innan det kändes ”normalt” men sen, jädrar vilken liten underbar familj vi blev. Jag, jakob och Eira. Vi tre mot världen. Vi har rest massor, sett massor, flyttat, busat ätit god mat, tjafsat, blivit kompisar, tröstat och vuxit. Jag ÄLSKAR oss. I snart fem år har vi kunnat ge Eira 100% uppmärksamhet. All tid. Att det snart kommer en till in i den här tighta gruppen. Hur blir det? Jag känner mig typ ledsen? Så märkligt? Missförstå mig rätt- vissa dagar bara längtar jag efter att få se Eira med sitt syskon, men andra dagar känner jag mig lite orolig. Hur ska det gå? Kommer den här personen att bara kännas självklar?
Jag är så så så rädd att må dåligt, som efter eiras förlossning. Tänk om cirkulerar i mitt huvud cirka 100 gånger per dag. Är jag mer förberedd nu? Har jag den rätta mentala inställningen? Den sköna attityden att ”allt löser sig” och noll förväntningar? Jag har liksom byggt upp en mur av att det kommer bli svinjobbigt för att slippa bli besviken. Allt annat är en bonus.
Är vi redo? Jag vet inte. Vet man det? Jag vet ialf att jag behöver lugn och ro när bebisen kommer, jag behöver känna att jag kan vara närvarande. Jag behöver få vara nära Eira. Det blir bra det här, kom ut när du vill.
Kommer ihåg känslan, när nummer två skulle komma. Jag tänkte liksom, jag som älskar den första så att det gör ont. Hur ska jag kunna ge lika mycket kärlek till en till?!?
Men lugn bara, allt faller på plats när dom väl kommer, då är dom bara där som en självklarhet och kärleken blir ännu större och ännu starkare!