Precis som med Eira så hände det något ”magiskt” när hon fyllde 1 år. Det kändes som livet kom tillbaka till mig. Eller, hur ska jag kunna skriva det så ingen tolkar mig fel? Jag längtar redan nu efter en baby och det är magiskt med en nyfödd- men otroooooligt krävande. Mentalt. Fysiskt. Psykiskt. För vissa blir det lättare, varför? Kanske för att dom är mer i ”rätt” tänk att inget går att planera. Det blir som det blir. Kanske för att det är bra tajmat just då. Finns många anledningar- alla har olika utgångslägen.
För mig, personligen…. Med Eira fick jag en förlossningsdepression- jag minns knappt eiras första år. Men jag minns att vid 1 år var det som att vända blad. Denna gången har jag absolut mått bättre, men…. Jag tycker det är krävande av mig med en bebis. Det är inte alls som på Instagram- tro inte det. Todd har ändå varit en väldigt lätt bebis. Sovit, ammat och sovit.
Men idag- jag kan liksom börja kommunicera med honom. Han fattar. Han äter samma mat som oss.. han börjar bli en person. Efter 1 år och alla år framåt tycker jag nog bäst om.
Med det sagt längtar jag efter en bebis??? Vet knappt hur mitt huvud fungerar.
Svamlar kanske en massa. Det är otroligt svårt att formulera det jag vill ha sagt. Men jag känner mig pepp på att få tillbaka rutiner. Lämna huset lite. Se Todd på förskolan. Blev någon lite knäpp i huvudet av att gå hemma under Corona. Så isolerat.
Med detta sagt- prata om ni mår dåligt. Lovar att det finns flera som känner som ni. Inget är skämmigt. Man måste inte älska att bara gå hemma med bebis.
Puss!!!!
