Frida Asp

Dagarna som kom och gick

Till och från får jag riktigt ångest över livet. Eller rättare sagt tiden, kanske mer dödsångest? Något är det ialf som gnager i min kropp. Idag är en sådan dag när jag funderar på tiden.

Jag är så dålig på att njuta i nuet. Längtar alltid efter något, strävar alltid efter fredag, sommaren, festen, DÅ blir det bra DÅ är jag lycklig.

Jag minns när Eira var bebis och alla sa ”njut det går så fort” njuuut! Jag fattade inte alls hur de menade, jag blev stressad snarare av att njuta. Jag längtade bara tills hon blev större så det blev lättare, så jag kunde få vara mig igen.

En nu förstår jag. Ett minne dök upp på Eira ”för tre år sen” och en liten bild på en knubbig Eira insmord i smör. Det högg till i mig, hur kan det gått tre år? Och hur MYSIGT var inte den tiden?

Visst, småbarnsåren är tuffa. Men, jag njuter av Todd nu. För Eira 2 år kan jag sakna så in i. Eira 2 år finns liksom inte längre, jag kommer aldrig få prata med Eira 2 år igen. Livet är nu! Det är när man hänger tvätt, flänger med barnen på träning. Blöta pussar på morgonen, trötta ögon. Jag vet att när våra barn är vuxna kommer vi SAKNA den här tiden. Låt det få vara lite stökigt och bökigt. Jag vill alltid ha små kladdiga händer runt mig. Sen emellan få vuxentid med jakob såklart, men fan. Måste sluta längta! Förstår ni vad jag vill komma?

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Frida

    Spot on! Känner precis som du. Har en tjej på 3,5 och en kille på 1 år och 3 månader. De föddes ju nyss!!! Kan också få panik när jag tänker på att jag aldrig kommer få uppleva dem i en viss ålder igen, det gör liksom ont i en ?

    Sen tänkte jag på det du skrev om din kropp och jag känner igen mig så väl där också! Jag har alltid varit smal och väldigt nöjd med min figur, alltid kunnat gå klädd i vad jag vill. Men nu kan jag verkligen inte det längre, eller kan och kan. Det är klart jag KAN! Men jag tycker inte jag är fin. Kroppen är SÅ förändrad. Min mage putar fortfarande och jag börjar inse att den kanske alltid kommer göra det. Och det ska jag bara acceptera, så är det ju. Men det är fan svårt. Jag ser inte ut som mig själv längre och det är tufft att acceptera.