Nu har lilleman funnits hos oss i tre veckor. Jag är ju en person som tänker och analyserar väldigt mycket. Jag är positiv- men kan också oroa mig väldigt mycket för saker som inte hänt- men som KAN hända. Mitt tålamod är inte det bästa, men kan se humorn i detta mesta. Jag brinner av snabbt men blir glad lika fort.
Jakob är tvärtom- oroar sig inte, analyserar inte och har positiv inställning till ALLT och ett sjukt lugn. Vi kompletterar varandra. Eller ialf han gör mig lugn.
Hur är det då att ha en nyfödd igen? Omställningen var större att gå från 0-1 barn. Nu är vi ju redan föräldrar och vet vad som väntar. När Todd är gnällig kan jag ändå tänka: det är en kort period. Med Eira minns jag att jag tänkte att det ALLTID kommer vara så. Hon kommer ha magont tills hon fyller 30. Men nä tror att hon blev lugn och ingen magont efter typ 4 månader? Sen dess har hon aldrig haft magont…:)
Kan liksom sammanfatta det med att man tar en dag i taget. Igår var jag lugn och njöt hela förmiddagen, Todd sov och var lugn bebis. Då kunde jag tänka mig 4 barn. Sen blev han varm och gnällde i typ 2 timmar, då Ville jag bara att han skulle vara 1 år.
Försöker att njuta. Att inte tänka ”det blir bättre när han är 3 månader, när han kan äta gröt..Osv” försöker verkligen ha rätt inställning att: han kommer aldrig vara Såhär liten nyfödd som han är nu. Vad gör det om allt är lite kaos och gnälligt ibland? Tror inställningen gör väldigt mycket. jag får påminna mig själv varje dag- och be om hjälp. Just för att inte hamna i Depp och må dåligt som med Eira.
Tre veckor som tvåbarnsmamma. Har aldrig varit så lycklig- två friska fina barn. Samtidigt som jag ibland tänkt: vad har jag gjort? Vi hade det ju så lugnt. Det är okej att känna alla känslor. Det är helt okej att vara ledsen. Det blir lättare!
Jag njuter ialf mer denna gången.
Hur kände ni?
