Från det att jag slog upp mina ögon har livet gått emot mig. Ojojoj…. små saker och större saker. Jag har PRÖVATS. Varit sjukt arg irriterad frånvarande mamma och sämst kompis. Typ så. Sen har inget gått som jag vill. Känner mig liten och ynklig och funderar på livets mening. Då lägger jag Eira jämte mig, hör hennes små andetag och känner att JO det är rätt bra ändå, inget annat betyder något.
Ibland är dagarna så. Jag kan inte hjälpa det! Vill alltid vara glad och få andra att skratta och må bra. Men idag får jag verkligen ingen alls att skratta.
Skulle skrivit ett glatt inlägg om huset. Men nä orkar inte! Känns meningslöst vem bryr sig om ett hus? Mer än jag? Pfffff. Noll inspo. Att vänta är INTE min starka sida alltså.
Ska försöka göra något vettigt av kvällen, kommer nog inte kunna somna på ett tag ändå. Puss!
