En vecka kvar till LE GRAND FINALE på cykeln. Som ett brev på posten (varför säger man så, PostNord får aldrig fram något i tid).. så har mina PMS symptom dykt upp, DOCK i en annan karaktär. Jag känner mig inte arg. Vill faktiskt inte höra slut med Jakob. Jag känner mig MER kär i honom. Men jag känner mig mer ängslig och typ…. deppig? Likgiltig? Lite ångest. Så brukar det inte vara.. det brukar vara ÅT HELVETE MED ALLT och jag brukar skicka cirka 40 sms till Jakob om dagen.
Men PMS övrigt stämmer. Hyn är sämre check. Känner mig som världens mest oattraktiva människan check.
Hellre nu än vid julafton *försöker tänka positivt*.
Okej ska försöka förmedla en känsla jag har eller kanske mer än fundering. När jag ska försöka berätta detta för Jakob utan att börja gråta.
Såhär: tänk att jag aldrig mer kommer vara Frida 9 år och gå på skoldisko. Eller somna i pappas famn. Att mina föräldrar aldrig kommer vara unga igen. Eller att vi aldrig kommer kunna vara där i Grekland just vid DEN TIDEN i livet. Har liksom sådan himla ångest över att jag är vuxen nu- som ska agera mamma. En sida av mig ba jag är vuxen. Den andra vill krypa tillbaka till tiden vid barndomen. Har sådan ångest över tiden. Att den bara går och den bästa tiden i livet kanske redan varit.
Kanske har det med allt som hände och började för ett år sedan som sedan blev 6 månader av ovisshet och helvete. Eller att jag är vuxen. Eller så är det bara PMSen och jag överdriver.
Slut. Godnatt
