Jag har alltid haft en känsla som att något hemskt ska hända mig eller någon jag älskar. Har riktig fobi för detta. Kan få panik att jag ät sjuk och googla eller boka in en tid hos en läkare.
När J blev sjuk var jag säker- nu händer det. Men, han blev frisk och vi klarade oss.
Under hela våren har pappa varit sjuk. Fått hög feber, hög sänka och flera flera lunginflammationer som gjort att han hostat så mycket tills han svimmat. Läkarna har hela tiden skickat hem honom med nytt penicillin. Han har åkt in och ut med feber var tredje helg, hela våren och haft säkert 3-4 lunginflammationer.
Till slut gjorde läkaren en skiktröntgen och då, då hittade dom en förändring på lungan. Det kunde vara cancer. Han fick åka till Malmö och göra stora genomsökningar med massa prover.
Sen kom den där väntan. Väntan på om det var cancer. Var det lungcancer hade han 5 månader – kanske något år kvar.
Jag har sett vad cancer kan göra med kära. Det är en hemsk sjukdom.
Dessa två veckorna har varit de värsta i mitt liv. Det är så konstigt, för kroppen och psyket förbereder sig på överlevnad.
Jag har liksom mentalt försökt ställa mig in på att pappa ska dö. Har planerat hur jag som är äldst skulle göra med allt. Hur min lillasyster Elsa skulle få växa upp utan en pappa.
Min pappa tror alltid det bästa, alltid positiv. Skämtar om allt. Så när till och med han grät, var rädd och drog sig undan, då kände jag att det är kört.
Skulle vi gifta oss innan så han hann leda mig ner mot altaret?
Jag har gråtit varje dag i två veckor.
Men så, i fredags ringde läkaren. Ingen cancer. Ingen cancer. Ingen cancer!!!!
Det känns som livet liksom ville visa något. Ska aldrig ta livet eller någon för givet.
Den här gången fick du inte oss, heller.
Jag älskar min pappa SÅ mycket, och jag är glad att få ha dig i mitt liv i många år till?
❤️