Hon stod där. Naken. Och doppade sina pommes i ketchup och njöt av varje tugga. Helt obrydd om hur hon såg ut eller vad pommes är. Det är gott. Hennes 2-åriga perfekta runda kropp. Gud vad jag älskar henne för det. Först blev jag avundsjuk på henne, tänk att hon kan äta utan att känna ångest. Jag minns inte sist jag gjorde det. Äter jag någon gång utan att få ångest? Tror inte det. Så fort jag blir mätt vill jag springa 3 mil.
– usch vad MÄTT jag blev av pommesen. Sa jag högt.
Sen kom jag på mig själv. Sluta prata illa om mat eller min kropp framför Eira.
Hon fortsatte doppa sina pommes i ketchupen, försökte få upp så mycket som det gick och slickade sin fingrar. Hur lång tid tar det innan hon kommer då ångest av mat? Det dröjer inte länge innan hon kommer förstå vad pommes är. Vad som är bra eller dåligt. Innan medvetandet av sin kropp tar över njutningen.
Vi ska såklart göra allt vi kan för att hon ska få en så bra uppfattning om sin kropp som möjligt. Att inte må dåligt. Räcker det? Kompisar. Kompisar föräldrar. Reklam. Instagram. Ondskan kommer ju nå henne ändå. Jag önskar hon fick vara 2 år, naken och doppa sina pommes i ketchup för alltid.
