Alltså. Får man ge upp? Får jag lägga mig ner nu och bara ge upp? Idag när jag kom och hämtade Eira frågade hennes fröken om hon börjat skrika/ vara hårdhänt hemma. Ja mot mig! Dom hade också upplevt att Eira ändrats under en veckas tid. Motsträvig och skrikig, hade till och med puttat (!!!) en kompis. Inte alls likt Eira! Jag kände mig som världens sämsta förälder. Kan jag inte uppfostra mitt barn? Vad gör jag för fel?
Missförstå mig inte, jag vill att fröknarna ska säga till när Eira både gör bra saker och dåliga. Och förstår att det kommer faser och är normalt. Men ändå, det gör ont att höra när Eira inte är sig lik. Jag kunde hålla mig från att gråta på gården (tack och lov). Men i duschen här hemma fulgrät jag, nästan i fosterställning.
Och inte bara att jag blir ledsen för att Eira inte är sig lik och jobbig just nu, det tär på förhållandet. Jag funderar på att åka iväg och ta en paus, men hur gör man det när man har barn?? Kan ju inte ta med Eira direkt och kan inte åka utan henne. Ja ni hör ju! Får snällt sätta mig med en kaffe i soffan jämte honom och mentalt ta paus istället.
Nu på riktigt, har Eira blivit en demon eller finns det flera barn som blivit såhär och kommit tillbaka, eller är det kört? Hur ska man hantera det? Pedagoger osv skriv!
Lilla glada tjej koooom tillbaka!
Nu till något annat. Onsdag redan imorgon… vaaaad händer?! Förutom jobb på agendan ska jag även besöka tandläkaren. Hjälp! Och på kvällen ska jag dejta Philippa. Paus, tack!
Om vi säger så här: Gräddnosen gick också igenom en sån fas i samma ålder, och en gång till när hon var runt tre. Och så här 14 år senare är ju ingen direkt orolig ???? Personalen på förskolan berättade hur hon gjorde dumma saker och sedan hånskrattade när de sa till… ???? Jobbigt, men lärorikt och absolut ingen fara. Ingen fara alls ❤️
Min dotter började också helt plötsligt att puttas på föskolan, till och med sin bästa vän..det slutade efter några veckor, vet inte om det berodde på att vi pratade ofta att man inte får putta sina kompisar osv eller om det bara var en fas hon gick igenom men nu är allt bra igen som sagt. Tror att det kan vara att dem små barnen kanske gör det för att hävda sig mot dem större och inte har ett så stort ordförråd, då är det enklare att uttrycka sig fysiskt istället tyvärr. Det går säkert över snart försök att tänka på alla hennes positiva egenskaper så känns det bättre..
Lugn bara lugn. Det är en fas och ni kommer snart känns igen henne igen. Hon utvecklas och lär sig och det har iiiiiingenting med dålig uppfostran att göra. Håll i, håll ut. Andas, var förlåtande mot både dig, E och J och ta paus när det behövs. Ät och sov så bra det går. Jag tror inte E behöver någon särskild fostran alls just nu, bara hjälp att hantera sina känslor och avledas när det blir för mycket.
Du är den bästa mamman till E, glöm inte det. Kram!
Oroa dig inte! Eira har antagligen blivit ”varm i kläderna” och vill testa gränserna. Både personalen och era gränser. Det är en fas som kommer gå över när hon vet vad som är okej eller inte.
Å nej, ljuvligare unge får man leta efter. Har inte märkt denna tendens alls. Tror inte du behöver vara orolig. ❤️
Ge inte upp! Det är kämpigt men en del av barns utveckling.
Stor Styrkekram❤️
Frida! Hon kommer bli ”rar” igen! Alicia gick igenom samma sak för 1-2månader sedan. Utbrott, arg/förbannad, slogs! Jag grät med. Höll i ett bra tag tyvärr men nu känner vi igen henne igen. Fortfarande utbrott såklart men inte alls på samma sätt och temperament har ju damerna alltid haft… ni är iaf inte ensamma, det är inte bara Eira! För så tänkte ja är de bara min unge som gör så här men de finns fler som sagt. Puss o kram hoppas de vänder snart