Frida Asp

Är jag ytlig?

Jag har funderat på det här med fler barn. Graviditeten var ändå bra… Från vecka 16 cirka (innan dess illamående och trötthet från HELL)..Men sen, jag kände mig ändå fin i magen. Gillade kroppen! Det är mer tiden efter graviditeten och förlossningen jag är rädd för. Att kroppen ska ändras igen. Att man ska känna sig helt mörbultad..Alla saker som faktiskt KAN hända med kroppen som man bara får räkna med. Om barnet får kolik? Hur ska jag orka. Denna gången vet jag hur påfrestande det kan vara, på gott och ont. Men jag är livrädd för att jag ska må som jag gjorde första tiden…. Att jag och Jakob ska glida ifrån varandra som vi gjorde ett tag. Att jag ska tappa allt igen. Nu när jag precis börjat må som innan. Hur vågar man? Är jag ytlig som är rädd att min kropp ska förändras igen?

Finns det någon som känner igen sig? Blev det samma kaos vid andra barnet?

och- GODMORGON!

18518774_10155085961781006_1998121869_n

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Louise

    Jag delar samma tankar som dig! Jag har blivit så bekväm nu. Tanken på vakna nätter, amning som kanske inte funkar (positivt) , sömnen som är upp och ner, kroppen m.mfår mig att inte bli sugen på barn nr två än. Det är så bekvämt nu med ett barn ☺️ Man har precis kommit ”ur” den första tiden. Plus att man är återställd i sig själv.

  2. Vanja

    Inte för att skrämma er men att bli tvåbarnsförälder är en mycket större omställning än att få första barnet! Värsta chocken, visst vet man lite mer om allt praktiskt! Men du ska nu rådda två barn. Som inte ville samarbeta, tider att passa för hämtning/lämning, den stora vill inte åka vagn, sover inte middag, vilket betyder att du inte heller gör det etc. 🙁 Men man klarar det också!

    1. fridaasp

      Tur då att man ska vänta tills det andra är 4-5 år… 😉 Skämt och sido! Hört så olika, en del säger att det var större omställning från 0-1 och andra 1-2…Är nog från person till person. Jag tror att den största omställningen för mig var den att gå från 0-1 barn. Men vi får se 🙂

  3. Alexandra

    Jag tänker likadant. En omställning blir det ju, men kanske inte lika stor för man är mer beredd efter första barnet. Är man redan innan medveten om att saker förändras och mån om att inte glida ifrån varandra och jobbar på det, då är man nog redan halvvägs tror jag 🙂