Jag förstår varför par går isär under småbarnsåren. Alltså, inte genom alla åren.. men perioder, som nu om man inte ser bortom den segiga geggiga äckliga röran, att det bara är en period. Då förstår jag att par går isär.
För just nu har vi varit inne i en månads sjukdomskarusell AND ITS STILL FUCKING ROLLING. Vi sover knappt då Eira hostar sig igenom, jag har fått bihåleinflammation (lika upphetsade som det låter) och Eira är inne i någon härlig fas när hon vägrar somna förrän typ 22. Den lilla kvarten som blir över innan man själv slocknar ligger vi på varsin ända och kippar efter luft (okej inte så dramatiskt) men inte så att vi SLÄNGER oss över varandra i ett passionerat kramkalas direkt.
Jag försöker skratta åt det istället. Tänka att vi biter ihop nu, snart är det över och allt blir som innan. Det måste det ju. Någon som relaterar?
TBBK= throwbackBeforeKids när vi var unga (yngre) fräscha och snittade 9 timmars sömn per natt. När man kunde ligga och DRA sig i sängen, för man han hade så jäkla mycket tid över. Till när man skrattade åt klagande småbarnsföräldrar..Till..nä nu får jag sluta innan jag börjar gråta. MEN ANNARS ÄR DET BRA!
’
Så unga naiva och söta!
Den som väntar på nåt gott …………….
väntar ALLTID för länge!
Bara härda ut! Med en snart 4 åring och en 9 månaders blir det inte mycket sömn. Vi sover inte ens i samma rum. Denna ena med 4 åringen och den andra med den lilla! Lägg då till att maken även jobbar på dagen! Det blir aldrig som förut, ev längre fram då möjligtvis:)