Det växte ett liv i min mage. Jag kunde inte förstå det, trots att allt pekade på det..Bland annat en mage som putade ut. Hur mycket jag än läste om det på nätet, så trodde jag aldrig att JAG skulle kunna föda fram ett barn. Mitt barn. Jag som knappt klarat av att hålla en kaktus vid liv skulle nu hålla ett barn vid liv.
I takt med att magen växte och vi fyllde IKEAS lådor med små små människokläder borde jag förstått. Men det gick inte få grepp om. Inte ens när du låg kladdig på mitt bröst kunde jag förstå. Första tiden, eller första året med dig var som en tjock dimma som jag inte lyckades få bort. Hur mycket jag än försökte. Hela min kropp var inställd på att skydda dig från allt, mata, tvätta. Men hela tiden under en oro och ångest. Gör jag verkligen rätt? Är det såhär det ska kännas? Varför gråter jag så mycket? varför är jag så arg och frustrerad?
Flera flera månader tog det innan jag kunde slappna av, känna den glädjen alla pratade om. Jag ville liksom be om ursäkt till dig för ditt första år blev som det blev. Jag gjorde allt jag kunde. Du är det svåraste och det BÄSTA jag någonsin gjort.
Just nu jobbar jag med tre andra studenter på en kampanj #DelaHelaDig.. Dela din story på instagram och använd #delaheladig .. Vi måste börja prata om det jobbiga, vi måste visa att allt inte är ett rosa filter. Alla mår dåligt ibland. SÅ ÄR DET BARA. Det är lika viktigt att prata om som allt bra.
