Alltså, denna bild dök upp på Jakobs mobil. När jag ser den så känner jag EXAKT så som jag kände då. Eira var ett dygn gammal och jag hade varit vaken i flera timmar. Eira grät och grät och jag fattade inte vad som var ”fel”…Hon ville ligga vid bröstet och inget annat hjälpte, jag ringde på klocka (den som man ringer på när man vill att en barnmorska ska komma). Jag sa att jag inte fattade vad jag gjorde för fel, Eira bara grät. Hon sa att Jakob skulle gå iväg med Eira till ett rum så att jag skulle få sova. Tror ni att jag ville sova?
Frida Asp ställde sig i korridoren som en treåring och skrek (förlåt barnmorskan) NEJ JAG TÄNKER INTE SOOOVA! JAG TÄNKER INTE LÄMNA HENNE.
Sådär satt vi alla tre, tillsammans i ett rum på BB.. Till slut somnade Eira på mitt bröst och vi satt kvar i rummet och såg när det skiftade från mörk december natt till ljus morgon. Vi tre som en helt ny familj. Vilka känslor, jag var en hormonbomb och kände mig helt LOST. Jag försöker beskriva hur jag kände, men jag kan inte. Men när jag ser bilden får jag samma känslor. Kaos kanske är rätt ord? Men ändå, när hon somnade på bröstet kändes det som att JA det är detta som var meningen när vi träffades för första gången den där september kvällen.
Ett dygn gammal Eira. Och ett dygn gammal mamma, med blodig skjorta (Jakob ”glömde” berätta att jag hade en fläck på rumpan, thanks!)
