Frida Asp

Jag sitter i vardagsrummet ensam, eller jag är aldrig ensam längre Eira ligger och sover tryggt i rummet jämte. Men jag har tid att fundera. Snart 8 månader har gått sedan Eira kom till denna värld. Vad har jag lärt mig? MASSOR. Att bebisar kan faktiskt bajsa en gång i timmen. Att dom kan vakna 3456 gånger på en natt. Att amma gör jävligt ont. Att efter amning så ser brösten väldigt ledsna ut. Relationer förändras, en del försvinner och andra skapas. Att kärleken som kommer med sitt barn är läskig och helt fantastisk.

Men en sak som jag också har lärt mig är hur jäkla taskiga mammor kan vara mot andra mammor. Jag var inte beredd på det, naivt av mig trodde jag snarare att man skulle ha varandras ryggar. Systerskap osv. Ack så fel jag hade! Varför är det så? Jag hör inte pappor som klankar ner på andra pappor? Eller pappor som klankar ner på mammor. Det är VI tjejer som gör det, vi som borde hålla ihop. Jag kan nästan förstå om en person som inte har barn kan slänga iväg en onödig kommentar, men folk som har barn..ni VET JU. Hur jäkla svårt det är, och hur man kämpar till sitt yttersta för att göra det allra bästa för just sitt barn.

Nej vet ni vad, jag kanske inte kommer laga ekologisk egengjord barnmat trampad av mina egna fötter. Eller avstå helt från socker tills hon blir 18..Jag kommer inte heller ha henne hemma här tills hon blir fem. Hon kommer antagligen bränna sig i solen någon gång också. Ibland kommer jag vara opedagogisk och ge mutor, en majskrok här och där. Jag kommer inte heller vara en mamma som inte tillåter padda eller tv och åker ut i naturen och campar i tre veckor och bara carpar skiten av dagarna. En sådan där harmonisk som glider omkring i en långklänning och bakar surdegsbullar.

Men vet ni vad? Det gör inget, för jag kommer göra så mycket som också är rätt, rätt för Eira. Jag kommer ge henne  oändligt med kärlek och trygghet, på vårt sätt. Och det tror jag att alla vi mammor gör.