Innan jag fick Eira funderade jag inte så mycket på hur icke jämställt samhället är. Kanske för att jag inte kommit i kontakt med det innan på samma sätt. Men i och med jag blev mamma, till en dotter dessutom har jag märkt det mer och mer. Som mamma förväntas du offra ALLT för ditt barn. Du ska bara sluta tycka om saker, det enda du ska tycka om är ditt barn och att vara mamma. Så fort du tryckt ut ett barn genom din fiffi.
För att dra några exempel, när Eira INTE är med mig har jag fått höra kommentarer som ”vart är Eira då? jaha fick Jakob vara barnvakt”… Tror inte någon hade sagt så till Jakob om han hade varit ensam ”jaha Frida är barnvakt”
Mitt liv förändras liksom för alltid (på många positiva sätt med såklart) men för papporna fortsätter livet precis som innan. Jag minns dagen då Jakob gick till jobbet första gången efter Eira kommit. Och jag satt där i soffan, med kräk bajs överallt. Fast i soffan eftersom Eira ammade en gång i timmen och tänkte ”jaha hans liv bara fortsätter som vanligt, men mitt förändrades totalt”.
Eller att jag automatiskt är mindre värd på arbetsmarknaden för att jag har/kan få barn. Bara en sådan sak.
Jag VÄGRAR bara vara mamma. Jag är Frida. Jag kan precis som alla andra och alla killar göra karriär OCH ha barn. Jag kan gå ut och festa, resa och allt som jag vill. Det måste jag ju, jag vill visa Eira att hon kan göra allt hon vill även fast hon råkade födas som tjej. Först ska jag ta min examen och stå med Eira i ena handen och mitt diplom i andra.
Det stämmer säkert och jag har ju bara varit mamma i 8 veckor så har inte så mycket erfarenhet än, däremot har jag ju varit i stallet en hel del. Där har de endast sagt ”vad pigg du ser ut” och ”är du redan här igen”, där är dock klimatet lite annorlunda.. Men stå på dig tjejen, du är grym 😉