Frida Asp

En sak som jag funderat på, flera gånger faktiskt, är det här med att så fort man blir mamma, så är man bara det. Eller, tror folk ialf. Jag har väldigt svårt för beskrivningar av kvinnor där det står exempel ”Mamma till ****” och fru till ***. Som att man bara är det, någons fru och någons mamma.

Det är som att man är någons mamma vad man än gör. Är jag ute, diskar, handlar mat eller tränar så är jag bara någons mamma. Som att liksom Frida Asp bara försvinner, så där dog hon i samma sekund som hon krystade ut sitt barn genom snippi. Men jag är ju Frida, jag är inte bara någons mamma. Jag gör samma saker och gillar samma saker som innan. Jag äter för mycket godis, tills jag mår illa. Jag är mörkrädd och måste hoppa sista biten vid sängen när jag släckt. Jag kan börja gråta när jag känner mig stressad och är trött. Jag shoppar för mycket. Jag älskar att gå ut och dricka drinkar med min vänner. Jag svär när jag blir arg, fast så ingen hör. Jag har lätt att skratta åt väldigt omogna skämt…Ja allt det där som jag gjorde innan jag blev någons mamma.

Tror inte någon skulle beskriva en pappa på det där viset. Att liksom ähh han är pappa. Någons pappa! Det är allt. Men jag är Frida Asp, någons mamma men också någons vän, kärlek, syster..

Jag ÄLSKAR att vara mamma, men bara för det älskar jag inte massa andra saker. Hänger ni med i mitt tankesätt? Det är som att är du mamma kan du inte bli något annat, du ÄR bara en mamma. 24/7..Hela året om. Inget annat får du tänka på eller göra. Så tror jag inte pappor tänker, eller jag frågade Jakob och han kände inte så att han hade blivit tillskriven den rollen endast.

När Eira växer upp vill jag att hon ska få ta vilka roller hon vill, och avstå vilka roller hon vill.