Frida Asp

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva, eller OM jag ska skriva om detta.

För ca 4 år sedan började jag på ett ohälsosamt sätt gå ner i vikt. På 1 månad hade jag gått ner nästan 10 kg! Jag blev besatt av att äta så lite som möjligt och röra på sig så mycket som möjligt. Vissa saker är fortfarande för jobbiga att skriva och den enda som egentligen vet allt är Jakob.

Hur började allt då? Jag har funderat på detta, hur jag en stark rolig tjej som älskade mat kunde bli sjuk. Det var nog inte bara en händelse som gjorde att jag fick en ohälsosam relation till mat, utan många olika faktorer. Jag tror att det legat omedvetet och puttrat under en lång lång tid. Kanske redan när jag var 10 år, då jag började jämföra mig med hur mina kompisars kroppar såg ut. Sen kommentarer från killar som att ”vad snygg du hade varit…om du hade gått ner typ 3 kilon” eller ”så härligt att se en tjej som kan dricka drinkar och äta utan att tänka på kalorier” triggade igång det ännu mer.

Jag var också i en fas i mitt liv då jag kände mig rätt vilsen, visste inte vad jag skulle göra, vad jag vill jobba med, vem jag ville vara med osv. Jag insåg att jag inte kunde ta kontroll över dessa saker, men EN sak jag skulle ta kontroll över som bara jag kunde påverka var min vikt. För jag såg upp till människor som var smala, det betydde ju att dom hade kontroll och har man kontroll ja då måste man ju vara lyckad!

Så jag började räkna kalorier och det gick snabbt, jag såg inte längre en banan utan jag såg 125 kalorier, eller en avokado blev 145 kalorier osv. Ju mindre jag klarade av att äta desto bättre..Och det jag åt kom oftast upp. Jag ljög för mina vänner och började sluta träffa folk för att slippa äta onödiga kalorier. Jag jobbade, tränade och planerade vad jag skulle äta och när, hela mitt liv kretsade kring detta INGET annat var viktigt.

Blev jag lyckligare då? Inte det minsta, jag har aldrig varit mer olycklig i själen eller känt mig så ensam som under denna period. Detta pågick fram och tillbaka tills jag träffade Jakob. Det var så befriande att träffa en kille som knappt visste vad kalorier betydde, som älskade mig, inte min kropp. Jag respekterar kroppen ännu mer nu när den burit på ett barn, och kan skämmas att jag varit så elak mot kroppen.

Jag får hela tiden försöka att inte hamna i banorna igen, nu när jag ska börja komma igång är det viktigt för mig att det sker på ett hälsosamt sätt, ingen svältdiet. Går det? Jag hoppas det! Jag vill må bra i kroppen OCH i huvudet.

Nu vet ni, om ni jämför med tjejer som är smala och tänker att de måste vara så lyckliga, det är bara halva sanningen. Smal är INTE= lycka.

Det enda jag ser när jag tittar tillbaka på bilder under denna perioden är en smal, ensam olycklig tjej.  Jag ska göra allt i min makt för att inte Eira ska få skeva kroppsbilder, att hon ska få leva utan ätstörningar.