Frida Asp

Nu är lillan 4 månader. I 4 månader har jag varit mamma. Nu när jag fått lite distans på den första tiden när hon var spädis kan jag förstå lite mer varför jag kände som jag gjorde.

Att ha bebis har både varit om jag tänkt mig och inte. Var jag förberedd? njaa jag hade ju läst om att man fick sova lite men inte mer än så. Första tiden var jobbig, det var en sådan stor omställning för mig. Det där att det kommer naturligt att man vet hur man ska göra, jag vet inte om jag kan hålla med om att det skedde för mig. När Eira kom upp på mitt bröst, så liten och fin fick jag direkt känslan av att ”hur ska JAG kunna ta hand om den här fina lilla tjejen”. Första dygnen vågade jag inte ens bära henne eller byta blöja.

Första tiden kantades av känslor som att mitt liv hade tagits ifrån mig lite, jag var så avundsjuk på Jakob som tog allt med ett sådant lugn, som gick till jobbet och hans liv fortsatte som vanligt. Varje litet skrik från Eira fick mig att börja svettas, hur gör jag? är hon trött?hungrig?magont? Allt var upp och ner. Kändes som att jag aldrig skulle kunna göra något vanligt igen.

Jag grät och grät om kvällarna, utan att egentligen fatta varför jag var så ledsen, vi hade ju fort världens finaste dotter? Helt frisk och helt underbar. Men ändå, jag GRÄT!

Och när folk frågade ”hur går allt nu då?” Ville jag bara storlipa och säga ”jag vet inte vad jag gööööör”. Men jag bet ihop och sa ”jodå det går bra, stor omställning bara”.

Men så gick veckorna, jag började lära känna Eira. Jag förstod vad vissa gråt betydde och hon blev lättare när magontet försvann. Men jag kan inte säga, med handen på hjärtat att de första månaderna har varit lätta, eller att jag känt mig överlycklig, jag har varit rädd, trött och förvirrad. Men nu, nu har allt fallit på plats, och hon känns så självklar och jag känner mig gladare och tryggare.

Det är viktigt att ta upp det, att man inte kanske känner att bebisbubblan är sådär FANTASTISK som alla målar upp, att våga erkänna att nej jag mådde rätt dåligt..Jag tyckte det var jobbigt.

Jag tror att jag kommer njuta mer av den första tiden av bebis vid nästa barn, då är jag garanterat förberedd på vad som komma skall, att det blir bättre..Kanske är jag inte en sådan som trivs med spädistiden, att jag trivs bättre när de blir lite äldre runt 1 år. Eller så var det bara första chocken för mig. Hur som, våga prata om att ni mår dåligt, det vågade inte jag! Jag trodde att jag var den enda som kände såhär, men det måste finnas fler? ELLER? haha.

På förlossningen och skulle föda barn, svullen och fin!