En naturlig fråga som väckts den sista tiden, efter skoldåd, terrorattacker, flyktingkatastrof och annat är såklart: hur talar vi med barnen om detta? För mig är det ganska enkelt. Vi pratar om det. Sedan exakt HUR är inte det viktiga, men vi pratar om det. Mitt motto är alltid: när de klarar av att ställa frågan – så klarar de även av svaret. Sedan är jag väldigt ärlig med att jag själv inte förstår allting. Jag förstår inte varför det finns så mycket ondska. Jag kan inte exakt förklara det politiska läget – för jag har vissa kunskapsluckor. MEN, jag kan prata om solidaritet, medmänsklighet, värme, att vara inkluderande och att vi uppskattar varandras olikheter och har respekt för varandra. Jag uppmanar till frågor och diskussioner. Och jag återkommer till det med jämna mellanrum. För barn fungerar ju så – de vill prata jätteintensivt om något en stund, kanske är de ledsna och rädda – för att några minuter senare springa runt och leka och skratta och leva i nuet. Därför tänker jag att det är fint att återkomma, när frågorna dyker upp igen.
Just Paris-attacken kommer mina barn extra nära då de delar skolbyggnad med Franska Skolan och detta har förstås påverkat vardagen för den skolan extra mycket. Jesper ritade ett Tribute-Eiffeltorn till barnen igår. En sådan sak som jag älskar honom lite extra för.
Hur tänker ni?
Kram!
Jättefint effeltorn! Vilken konstnär han är din J. !! Ja inte känns det toppen att ha en helg i Paris inbokad i vår men men man kan ju inte heller stanna hemma i sin lilla by… Kram