Förskolemamman

Kan man sluta älska sina barn?

039-Kopia-2-350x350

Meekat publicerade för ett tag sedan det mycket intressanta och tänkvärda inlägget ” Om man inte alltid älskar sina barn ska man inte ha barn?” där hon belyser den känslomässiga bergochdalbana som många föräldrar kan uppleva.

Jag tycker det är viktigt att man som förälder vågar erkänna för sig själv att tiden som småbarnsförälder inte alltid känns som en dans på röda rosor. Det kan periodvis vara oerhört påfrestande och känslomässigt utmanande att vara förälder och stundtals kan nog de flesta av oss uppleva en längtan att bara vilja ge upp. Innebär detta att man just då älskar sina barn mindre eller har slutat att älska de?
Jag tror det är viktigt att man försöker skilja på person och handling, de känslor jag har för mina barn kommer med största sannolikhet aldrig att upphöra och jag älskar de oavsett deras handlingar. De handlingar de utför framkallar olika känslor inom mig men dessa är inte knutna till personen, ett barn kan utföra en handling som sårar mig men det innebär inte att mina känslor för hen kommer att upphöra.

Det är periodvis tungt att vara förälder vilket kan resultera i en längtan av att bara få vara, att få möjlighet att besöka toaletten utan att bli störd eller dricka sin kopp kaffe utan att någon samtidigt försöker peta en i näsan. Innebär detta att man inte älskar sina barn? Det har enligt mig inget som helst att göra med de känslorna man känner för sina barn utan att det kan vara tröttsamt att vara förälder och man inte är någon supermänniska, de behov som fanns innan barnen kom slutar inte plötsligt existera utan blir istället lägre prioriterade och ibland behöver man helt enkelt tillgodose dessa för att må bra.

Jag kan vissa stunder avsky att vara förälder och allt vad det innebär men mina barn kommer jag alltid att älska.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Jenny

    Hej!

    Man valde att skola in 10 st 1,5åringar samtidigt samt ordinarie barn 6 st på 3 st vikarier som inte hade någon koll överhuvudtaget, de stackarna hade ingen information mer än att de skulle vara på plats ungefär och ingen av dessa skulle vara kvar på avdelningen mer än 3 veckor fram. Vikarierande barnskötare samt en ordinarie som hade sagt upp sig. Vår dotter var osäker och regerade mycket på andra barns känslor, gråt från andra barn kunde blir en katastrof för henne vid det tillfället. Barnen togs emot i kapprummet och så klart vart det mycket känslor där när det är så många nya små barn som ska bli lämnade. Vi blev uppmanade att lämna vår dotter på dag tre trots att hon var rädd och osäker, i efterhand ångrar jag så att vi gick och att vi inte gick på vår egen magkänsla som skrek att detta kan inte vara rätt att det ska gå till såhär.

    Man menade att det var 3 dagars inskolning som gällde. Vi frågade en annan pedagog som var ordinarie från grannavdelningen om man inte kunde låna henne så att barnen i alla fall har ett ansikte som ska vara kvar. Svaret var att hon ville inte det, hon trivdes bättre på sin egen avdelning. Till lunch den dagen hon lämnades där några timmar så ringe man till mig trots att det var man man som skolade in, då grät hon i bakgrunden och man berättade att hon gjort det sedan han gick på morgonen. Pedagogen säger i luren till mig ”ni måste komma!!” Min man var där på 5 minuter efter att jag från jobbet ringde och sa att han skulle gå bort till förskolan igen, i panik förstås. Hennes ögon var så svullna att ett blodkärl sprängts och man sa att vid vilan så väckte alla barnen varandra och dom kunde inte hantera det. Personalen var märkbart stressade själva. Man höll på under vilan med skrikande barn upp till en timme berättade en annan förälder så alla barn som lyckats somna väcktes kort därefter av andra som inte kom till ro. När hon hämtades så var hon utan napp och utan snutten som var hennes enda trygget där och då trots att hon hade det då hon lämnades och hon hade aldrig sovit utan detta. Svaret vi fick från en av personalen när detta påpekades var ”hon behövde inte det idag” dessa ord ekar inom mig och jag har så många svar på det svaret nu idag. Blir ledsen bara jag tänker på hur det hanterades. Min man sa till mig att jag måste dit och känna efter på egen hand dagen efter så jag gick dit med henne dagen efter detta hänt då han var helt knäckt hemma. Han visade riktig ångest på kvällen. Kände sig som världens sämsta pappa.

    På väg in genom grinden skrek hon och skakade i vagnen. Det var kaos. Barn som grät ögonen ut sig och personal som suckade, stirrade efter hjälp från varandra och uttryckte själv rakt ut meningar som ”jag hinner inte” Jag lämnade henne inte utan satte mig på en bänk och iakttog ett tag tills jag gick hem med henne igen och ringde chefen. Fick inte så mycket gehör men krävde ett möte med två av cheferna då jag skrev ett brev på kvällen när alla känslor lagt sig om vår upplevelse. Brevet lästes och jag fick komma på möte där man först mottot mig med en inställning som var bedrövlig. Som att jag som förstamamma överreagerat. En timme in grät en av cheferns själv efter det jag berättat. Man erbjöd att byta avdelning och man ville börja om och rätta till, ställa tillrätta och bygga förtroende men för mig var det försent. De gav mig några dagar att fundera och skulle återkoppla. Jag höll fast vid mitt beslut och vi avslutade vår plats. Ingen ringde tillbaka. Lång text men då kan du tro att detta är ändå den korta versionen 😉

    Som sagt, så viktigt med rätt människor på rätt plats. Min mamma är själv förskollärare så jag vet hur mycket planering som ska ligga bakom en inskolning därför blir man ju chockad när det sedan visar sig vara något helt annat.

    Trevlig helg!

  2. Jenny

    Hej! Vilket bra inlägg och vad glad jag blev av att hitta in i denna inspirerande blogg. Jag ska nämligen söka till förskollärarprogrammet nu i höst efter många år alltid varit där och nosat. När jag i augusti förra året själv skulle skola in min dotter och det gick åt helvete rent ut sagt på så många plan så jag tog min dotter efter ett möte med chefer och kom inte tillbaka igen så stod det klart hur viktigt det är med detta yrke och att det är rätt personal på rätt plats. Det var så illa så jag var beredd att stå arbetslös och vara hemma med henne tills jag hittade en annan lösning.

    Se fram emot att läsa vidare här! 🙂

    1. Förskolemamman

      Vad tråkigt att läsa om din dotter 🙁 Får jag fråga mer om vad det var som hände? Den personal som är inom verksamheten lägger hela grunden och därför är det oerhört viktigt med engagerade personer som har en sund barnsyn. Jag hoppas du kommer att trivas som lärarstudent och blivande förskollärare 🙂 Lycka till med studierna.

  3. Ida

    Jag vet inte. Jag har under en lång period (några månader) haft en växande känsla av hat mot min son. Jag kunde inte hitta ”jag älskar dig”- känslan. Det hörde ihop med min depression, så utan den hade jag nog inte känt så. Menar, det är ju normalt att ha en berg-och dalbana. Men att hata och känna avsky mot sitt barn kan man göra, när man själv inte mår psykiskt bra.

    1. Förskolemamman

      Jag ser det dock inte som att man egentligen slutar älska sitt barn. Handlar det inte mer om att depressionen färgar av sig på ens sätt att se på sin tillvaro och de relationer som finns runtomkring? Även om man tidigare älskat promenader kanske en depression resulterar i en avsky mot promenader och handlar då inte om att ens känslor för promenader egentligen är förändrat utan att ens uppfattning om livet är färgat av depressionen. I en depression kan det mesta upplevas som mörkt oavsett vad man känt tidigare.