Förskolemamman

Nära bristningsgränsen

IMG_0151.JPG

Jag kan inte minnas när jag senast fick möjlighet att sova en hel natt och börjar mer och mer märka av det ohållbara i situationen. De senaste veckorna har vi ägnat nätterna åt att trösta, krama, vaggat, väntat ut, hitta lösningar och finnas där för en gnällig, orolig och stundtals ledsen dotter. När sjukdomarna avlöst varandra under flera veckors tid har det inte funnits någon chans att ladda batterierna eller sova ut vilket nu börjar kännas ohållbart. När inte heller dagvilan fungerar som den ska blir det tillslut en enda lång kamp att bara klara sig igenom dagen. Jag fungerar väldigt dåligt under längre tids sömnbrist och märker den irritation som ständigt bubblar under utan, huvudvärken som ständigt finns där och risken för att hamna i gamla negativa mönster. Tårarna ligger oftare och svider bakom ögonlocken och känslan av hopplöshet infinner sig vilket skapar en rädsla för att det ska leda till någonting mer som slutligen får mig att trilla ner i en depression. Jag vet att jag numera är bättre rustad inför depressioner men oron att drabbas igen kommer kanske alltid att finnas kvar? När de välbekanta tankarna gör sig till känna och jag får en inblick i hur det egentligen var så minns jag tillbaka till den avlägsna person som jag var då, som en del av mig som ändå känns så främmande. Min högsta önskan just nu är att få en hel natts sömn och möjlighet att ladda mina batterier. När dessa sömnlösa perioder uppstår brukar jag ofta fundera på hur länge en människa kan klara av att fungera utan att få sitt sömnbehov tillgodosett och förstår hur oerhört viktigt vårt behov av sömn är.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.