Förskolemamman

Den värsta rädslan av de alla

Jag låter oron lämna min kropp och ersättas av en känsla av tacksamhet över att nattens dramatik högst troligt verkade värre än vad det egentligen var. Inatt infann sig en rädsla över att jag var på väg att förlora min dotter, tankarna som då surrade i mitt huvud och känslorna som uppstod går inte att beskrivas i ord. Det var den värsta rädsla jag någonsin upplevt och som jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva känna igen.
Det var sen kväll när vi hörde underliga ljud från dotterns rum, ett gurglande kombinerat med ett panikartat skrik. Vi sprang in och möttes av dottern som var hade kräkts samt låg och skakade kraftigt med hela sin kropp. Maken lyfte upp henne i famnen och försökte få kontakt med henne men hon hade förlorat medvetandet. Vår första tanke var att hon höll på att kvävas men insåg sen att det högst troligt var något annat som pågick. Jag larmade nästintill omedelbart och under tiden fortsatte dottern att skaka kraftigt för att sedan försvinna iväg, helt omedveten om vad som pågick runtomkring. Kvinnan på larmcentralen uppmanade oss att lägga ner henne så vi försäkrade oss om att luftvägarna var fria. Vi försökte fortsatt att få kontakt med henne utan att lyckas och det var hemskt att se henne ligga där medvetslös utan att reagera på stimuli, ibland skakade kroppen och efter ett tag började hon ge ifrån sig märkliga ljud och göra rörelser med munnen. Det kändes som en evighet innan ambulanspersonalen kom och lättnaden var enorm när jag såg ambulansen köra in på parkeringen. Dottern blev väl omhändertagen och vi informerade om att det högst troligt rörde sig om en feberkramp men att de ansåg att vi skulle åka in med tanke på att det var första gången det inträffade. Dottern började smått vakna till och skrika men var ändå inte riktigt kontaktbar. Jag upplevde det som att hon inte kunde se mig när jag höll henne i famnen då hennes huvud åkte fram och tillbaka som att hon försökte hitta mig samtidigt som hon skrek panikartat, i ambulansen försökte hon suga på sin tumme men lyckades inte få in den i munnen. Hon var inte alls sig lik och även om ambulanspersonalen förklarade vad som pågick kände jag en stor rädsla av att se min dotter så förändrad.

IMG_1037-0.JPG

Väl på plats på akuten blev vi väl omhändertagna och hänvisade till ett rum men då det var mitt i natten och få läkare tillgängliga blev det en väldigt lång väntan med en stundtals hysterisk dotter. Det tog många timmar innan hon blev sig själv igen, när hon började kasta ner sin snuttekanin i golvet och sträcka sig efter min plastmugg kände jag äntligen igen henne och kunde dra en lättnadens suck.
Läkaren konstaterade att hon hade drabbats av feberkramper, han informerade oss om hur vi ska gå tillväga om det inträffar igen samt försäkrade oss om att den typen av kramper är ett otäckt men ofarligt tillstånd och kroppens sätt att hantera febern.

Idag försöker jag landa efter nattens dramatik samtidigt som jag känner en stor tacksamhet över att det inte var något värre som inträffade. Vid dessa stunder påminns jag om hur skört livet är och att man aldrig ska ta någonting för givet då man inte kan veta vad morgondagen bär med sig.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.