Förskolemamman

När saknaden uteblir

097

När sonen var ca 10 månader gammal eller yngre bjöd maken mig på en helg på spa, en välbehövlig resa då jag hade en utmanande start som förälder och nu efteråt kan inse att jag högst troligt drabbades av en förlossningsdepression. Innan resan informerade omgivningen mig om hur svårt jag skulle ha att njuta eftersom jag enligt de skulle spendera helgen med att sakna sonen. Min sista kväll av resan grät jag bort då jag önskade innerligt att jag fått chansen att stanna en natt till och kände mig långt ifrån redo att åka hem, något som i sin tur gav mig enorma skuldkänslor. Vad var jag för en hemsk mamma som inte saknade och ville hem mitt barn?
Jag hör ofta personer i min omgivning beskriva den enorma saknad de känner när de lämnar barnen, om tårfyllda avsked och nätter fulla av saknad. Jag hör mina vänners beskrivning och känner inte alls igen mig.
Mina barn är högt älskade av mig och bland det bästa som inträffat mig, de är även det mest intensiva som korsat min väg och att vara mamma tjugofyra timmar om dygnet är väldigt krävande. Jag umgås mycket med mina barn och vi gör nästan allt tillsammans, när jag väl får möjlighet att vara utan de är jag i stort behov av en paus från föräldraskapet.
När jag åker iväg från barnen är det nästan alltid ett glädjeskutt bakom husknuten istället för ett tårfyllt avsked. De få gånger jag är borta en längre tid är jag fullt upptagen med att njuta av tystnaden samt känslan av att vara barnfri, den där saknaden hinner aldrig riktigt infinna sig då mitt fokus ligger på att för en gångs skull ta hand om mig själv.

Min uteblivna saknad av barnen har tidigare varit kantad av skuld och skam då man som förälder alltid bör sakna sina barn. Idag känner jag inte längre de skuldkänslorna då jag vet att det inte handlar om min kärlek till mina barn utan om mitt behov som person, behovet att ibland bara få tänka helt och hållet på mig själv.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sarah

    Känner precis som du! Men har såklart inte vågat sagt något eftersom det anses knasigt. Tack för att du, offentligt, delade med dig! <3

    1. Förskolemamman

      Tack för din kommentar 🙂 Jag tror många känner igen sig men som tyvärr inte vågar erkänna det.

  2. Ida

    Bra! Det är nog faktiskt en hel del som inte riktigt vågar erkänna att de känner så som du, och jag för den delen med.