I mitt senaste inlägg så skrev jag om hur häftigt det skulle bli att få en dans tillägnad till sig.
Jag var som ett barn på julafton när jag vaknade i fredags och allt gick enligt plan. Vi träffade Calle på fiket i hörnet i frihamnen, vi drack vår ”go kaffe” tillsammans och efter det åkte vi vidare till studion för alla förberedelser inför kvällen. Konstigt nog sa vi alla att det var en ovanligt lugn fredag, det var inte lika ”stimmigt” som det brukar.
Så som för alla andra, förändrades allt! Vi blev sårbara, tankar på familjen och dom vi har nära blev viktigare än någonsin. Skratt förbyttes till tårar, ångest och ovisshet. Vem/vilka var på plats och saknade vi något som aldrig mer skulle komma hem? Tankar på det ”värsta” åt oss levande och timmarna vi satt fast ute i Let´s Dance studio innan vi fick besked om att kvällens program utgick kändes oändliga.
Vi i vår familj var lyckligt lottade och jag tackar ödet för det mer än en gång! Det har varit tydligt för mig tidigare, nu är det glasklart för mig: Allt är tillfälligheter som för det mesta går ens väg!.
Dagarna efter har flutit på i något slags vakuum där jag inte riktig vetat hur jag ska skriva till er. Vad är egentligen relevant att skriva om eller för den delen läsa om när tankar och känslor är i ett slags kaosartat villervalla. För mig har det känts väldigt viktigt att pausa och lägga all tid på familjen. Hoppas ni haft en fin helg med dom som ni har nära er.
Ta hand om er och varandra! Kram F
Att åka ut till Rosendals trädgård var detsamma som att få luft i lungorna. Ibland blir jag så trött på storstads pulsen. Att bo här nere är stor skillnad från hemma där det lätt för oss att komma ut i skogen och ladda om, här i Stockholm blir det genast till ett stort projekt och enkelheten som man behöver är obefintlig.
Här ser vi en ekorre uppe i trädet, älskar det!
Man bli aldrig för gammal för kurragömma 🙂
Anjas mamma och pappa var nere i helgen, som ni ser är barnasinnet kvar i allra högsta grad.
Fina F
Ibland är det svårt att skriva och sätta ord på känslor. Man bli liksom mållös och såklart fokuserad på annat. Såklart familjen ska komma först.
Helgen har varit tung. Igår när man fick veta att den 11 åriga flickan var ett av offrena och när jag kollade på manifestationen från Stockholm då bröt jag samman. Allt blev så verkligt. Jag har inte haft nån att prata med under helgen, men tänkte att på jobbet idag kan jag ventilera lite. Blev inte riktigt så på grund av olika omständigheter. Så efter jobbet rann det över. Tårarna vill inte ta slut. Ögonen känns söndergråtna. Men jag vet att det kommer bli bättre snart. Mitt liv fortsätter ändå, det gör inte allas.
Så fort jag fick höra om det gick mina tankar till er. Visste ju att ni var i Stockholm. Tack gode gud för ni är välbehållna ??❤️
Nu ska jag ta och lägga mig. Imon är jag ledig och hoppas kunna återhämtar mig lite.
Kärlek & kram från mig ?
Ps. Se fram emot torsdagens dans 😉