Filippa Rådin

Det är måndag och vi är sååå mycket på väg hem! Anja ville till och med boka om henne och barnen med ett tidigare flyg men jag ville hinna förbi Loppikontoret i dag så jag fick henne att stanna kvar och vänta in mig så att vi kunde åka hem tillsammans. Vissa kanske lätt skulle säga ja till att slippa resa med barnen och få en skön stund själv. Trots att jag också tycker om tanken och längtar efter egna stunder så väger ändå dom jobbiga stunderna när man reser med barn upp mot tanken att få egen tid på flyget.

Jag vet inte, men jag gillar verkligen inte att resa utan Anja. Jag tycker till och med att det är dödens tråkigt. Eller egentligen så är verkligheten att jag alltid vill vara med henne. Om det är nyttigt eller inte kan jag inte svara på. Jag vet bara att att jag älskar att ha henne nära och att det är då som jag är lyckligast. Sedan innebär det att vi inte nödvändigtvis behöver vara i samma lokal men jag vill vara i samma stad så att jag snabbt kan ta mig till henne när längtan blir för stor.

Dagarna i Stockholm har minst sagt varit blandade. Om sanningen ska fram… rätt så jobbiga fast med solskens inslag 🙂 Känns som att Maximilian är inne i en rätt frustrerad period. Han som person är ett litet/stort energiknippe med massor av härlig vilja och driv. Han vill framåt i livet och han är nyfiken på ALLT! Och just nu har han inte tålamodet att vänta tills han kan prata.

Han försöker på alla sätt att göra sig förstådd, härmar alla ljud så gott han kan och man ser riktigt frustrationen i hela hans kropp över att utvecklingen inte gå snabbare. Att få följa med på hans resa är verkligen supermysig men också galet frustrerande för oss som föräldrar då hans tålamod inte är det bästa. Och ovanpå Maximilians frustration har vi vår älskade lilla 4 åring som är inne i sin trots. Halleluja!! Även han med ett jävla temperament!!
I fredags fick han hela våning 4 på NK, i värsta julruschen att stanna. ALLT stannade, ALLA stirrade och det kändes som att hela våningen stod som en ring runt oss. Där är ANJA PÄRSON, hennes familj och deras bortskämda 4 åring! För han skrek just för att han inte fick en jättestor legolåda. Direkt satte han på alarmet, utan paus och avstängningsknapp.
Han är verkligen inte bortskämd, det är inget av våra barn men det är klart som faaaan , är man 4 och älskar Lego vill man såklart ha den där jättestora lådan som står och frestar mitt framför ögonen på en och säger då mamma nej och man har temperament, är trött, less och allmänt trotsig. Ja, då går larmet vare sig man är bortskämd eller inte. Att man sedan har föräldrar som är kända och tycker att situationen är extremt jobbig, det spelar mindre roll. För nu är det legot som hägrar! Är det någon som känner igen sig???!

Men det är i såna här utvecklingsfaser som man inte får glömma att man faktisk är med om världens häftigaste resa! Man har turen att få följa med på sina barns resa mot vuxenlivet. Hur jobbigt och hur häftigt är inte det!?? Och just det man är i just nu kommer aldrig igen. Skämtande och sorgligt men också sjukt coolt. Jag brukar ofta tänka och fascineras över att vi alla varit så drivna och härliga som våra barn. Du, jag och alla andra som vi har runt oss! Vi är oslagbara och vi har en sån kraft i oss som vi aldrig får glömma att vi har!

Vår ordningssamma 4 åring som alltid inför resa packar sin egna ryggsäck med noga utvalda leksaker.

Elvis håller alltid koll på sina grejer, speciellt sin favoväska med lego 🙂

Älskar julskylten på NK

Hem!!! Elvis springer med lätta längtande steg. Dessutom är det ”Emmi kommer hem dag” den bästa av dom allaKram på er! och glöm inte att DU är grym!