Filippa Rådin

Det här är ett gammalt inlägg av Anja men jag tycker det passar så bra även nu att få en inblick i hennes tankar om OS så jag publicerar det igen så att alla nya läsare också kan få möjlighet att ta del av det.

? kram❤️ F

Vi sitter här i soffan och Filippa har bett mig att göra ett litet gästspel om OS. Just nu är OS högaktuellt då Rio är värd för de Olympiska spelen.

Jag älskar verkligen OS. Magin som finns runt omkring och i spelen. Den svåra mentala biten att det är 4 år mellan varje chans att ta OS guld och att hela världen verkligen tittar. För en individuell idrottare som jag har varit så är också känslan näst intill att man tävlar i ett lag.  Jag har haft äran att representera Sverige under 3 olympiska spel. Det resulterade i 6 OS-medaljer.

Min debut var i Salt Lake City 2002. Det var lite oroliga spel då world trade center, 11 september fortfarande var en chock för alla. Vi fick ändra på massor av rutiner då säkerheten var kring spelen var enorma. Krypskyttar låg ostort sätt bakom varje liten snöhög. Det var säkerhetskontroller mitt i backen, ni vet alla dom grejer som finns på flygplatsen. Det var inte speciellt smidigt att scanna alla grejer, i vår utrustning finns stora mejslar och multitoolknivar, termosar och allt  man kan tänka sig att de inte ville vi skulle ta in i tävlingsområdet. Första dagarna var lite kaosartat men när det gäller OS så måste man vara förberedd på en hel del strul.

Sverige hade fram till den dag jag skulle åka min första tävling inte tagit en enda medalj. Inför tävlingen hade jag nog den största presskonferensen jag haft i mitt liv. Alla undrade om jag skulle palla trycket och ta medalj. Om jag hade den mentala styrkan trots att jag var så ung och oerfaren. Stora media team från både Usa och England följde varje steg jag tog. Ibland var det nog inte en fördel att komma ifrån samma by som Ingemar Stenmark. Uppmärksamheten blev helt enkelt lite mer pga av honom då det vankades stora mästerskap. Alla ville ha svaren om varför lilla byn Tärnaby fick så bra skidåkare.

Men jag lyckades älska varje minut. Känslan av att jag kunde vara den som kunde ro hem första medaljen till Sverige var såå häftig. Tänk att där var jag!! Tillsammans med Magdalena Forsberg skulle vi kanske äntligen ta hem medaljer! Många trodde inte att  jag skulle klara det. Även mina landslagskollegor var oroliga för att pressen var för hög, att jag dessutom gick ut och sa att  jag skulle ta medalj var oroväckande. Så osvenskt och jobbigt. Grejen var just den att jag flög uppe bland molnen i ren lycka av att vara på plats. Att svenska folket trodde på medalj när de fick frågan om vilka placeringar jag skulle ta på OS gjorde mig stark. Så egentligen så var tävlingen redan avgjord för mig. Jag kunde inte misslyckas:) Sen att tävlingarna blev enormt tuffa pga av vädret gjorde att fjärilarna ändå kom och svepte sig kring magen, fast i sådana lägen brukar jag alltid hitta nått annat att tänka på. Med startnr 1 på mitt första OS tänkte jag på min farmor. Nog skulle hon var bra stolt över mig nu, tänkte jag! Farmor var min sämsta supporter!! Hahah när jag var tvåa på en tävling eller som på OS vann ett brons i min debut så kunde hon fnysa och säga – att du inte vann!!?? Hahah nu var det alltid med glimten i ögat, för min farmor missade sällan en tävling. Hon brukade sitta i bilen när jag tävlade hemma i Tärnaby och bjuda på fika mellan åken. När hon var på ålderdomshemmet blev det ett himla liv då det inte fanns alla kanaler så de kunde se alla tävlingar jag åkte. Jag var tvungen att köpa en parabol och se till att den illa kvickt kom på plats:)

Minns egentligen inte jättemycket om OS i Salt Lake City. Bara konstiga saker egentligen. Våra rum hade element som slutade att funka så vi sov i samma sängar så vi inte skulle frysa ihjäl. Frukosten var på ett truckstop så vi fick köpa eget och äta på sängen. I Salt Lake City OS fanns det ingen OS-by uppe i bergen där vi tävlade. Men visst hade man förväntat sig att Svenska Olympiska kommittén hade fixat lite bättre men det var bara att gilla läget.  Och på avslutningsceremonin stod jag så nära Bryan Adams när han sjöng att vi nästan kunde kramas. Ja lite sådana detaljer:)

Mitt andra OS var en helt annan femma. Den press jag hade på mig in i de spelen var enorma. Jag hade vunnit en hel del under 2 säsonger och sågs som en av de stora favoriterna i alla grenar. Veckan innan OS var vi tvungna att träna på hemlig ort för att få lugn och ro. Tur var nog det för jag kunde inte åka en meter. Jag skadade knät på sista tävlingen innan OS och var sängliggande ända in till invigningen. Invigningen ja!! Jag var fanbäraren.

Att vara fanbärare innebär att man blir en slags lagkapten för truppen.  Jag skulle leda alla atleter från Sverige in i spelen och visa vägen till medaljerna. Jag var enormt stolt över att få bära fanan. Jag var i storform och trots skadan kände jag att jag var mentalt stark.  Det var också under de här spelen jag vann mitt OS- guld.  Ett OS-guld!!!  Det blev bara ett !!! Hahaha vad hände egentligen?? Nog kunde jag ha tagit några fler eller hur??!! Haha nä jag ångrar ingenting av de misstag som jag gjorde under tävlingarna om det är det ni tänker, man kan bara göra sitt bästa i de lägena och jag lärde mig mycket av dom men visst hade det varit kul att vinna fler. Men det är så in i bengen svårt att vinna OS. Alla satsar mer än de någonsin gjort tidigare. Under ett OS är man villig att ta chanser man inte gjort tidigare. Och i min sport handlar chansningar lika mycket om risker och rädsla på liv och död.

Rädsla tar oss rakt in i mitt sista OS. Då jag blev ihågkommen som den som kraschade och kom igen.

Ni ska veta det att jag var i samma form som jag var under Vm i Åre 2007 då jag vann nästan allt. In i de Olympiska spelen 2010 kändes kroppen som en stridsmaskin. Jag hade all rutin som krävdes och backen var som gjord för mig. Snön var till min fördel och hela mitt team var på tå och före alla andra i små detaljer! När jag får nummerlappen på mig med de olympiska ringarna på så händer det nått i mig.  Den dröm som det började med när man var liten och lekte att man var Ingemar Stenmark, tränade målgester, övade på autografen och lekte intervjuer med varandra. Alla dessa drömma om OS och den anda som andas kring de olympiska spelen gör att man tar i mer än vad man någonsin gjort. Det är under de olympiska spelen man vågar trycka på turboväxel som inte har några som helst garantier.

För att lyckas på ett OS har jag alltid haft en plan i ungefär 4-6 år.  Varje år, varje månad och varje dag fanns det en tanke på bakom vad vi gjorde. Så när du väl står där på start efter all träning och förberedelser så vibrerar hela kroppen och vill ut och äntligen få prestera.

Vancouver 2010 blev ett OS fylld av regn och enorma väderväxlingar. Vilket ställde till en hel del problem. Men vi var förberedda på allt negativt och tänkte inte så mycket på det. Alla satt vi i samma båt. I och med vädret kunde vi inte få ett enda helt åk från start till mål på träningarna inför störtloppet. För er som inte är insatt så är det lite som i Formel 1. Man får testa på banan under 2- 3 dagar. Då finslipar man linjen, material och testar. När man teståker banan första dagen tar man ofta det lugn och känner på farten och linjen men maxar inte mer än på de ställen där man inte kan göra annat än att maxa annars hamnar man i nätet. Så på start på störtloppet hade vi fortfarande inte all information om linje och hur långt alla hopp skulle gå. Jag hade året innan blivit 2:a bakom Lindsey Vonn i samma backe så vi hade ett litet hum och vart jag var snabb och vart hon tog in på mig. Jag hade min bästa del på den nedre delen. Det var där jag skulle vinna tävlingen. Mitt åk gick ok på den överdelen, men jag visste att jag inte åkte lika snabbt som Lindsey. Jag var tvungen att åka perfekt och även öka risken. Och öka risken betyder att man tar in linjen och med det ökar risken att det kan gå galet.

Jag tog risken och satsade för guld! Det gick nästan hela vägen! Men istället för lyckorus i målfållan låg jag istället och försökte känna efter om jag levde eller var död. Under en 60 meters flygtur kämpade jag på liv och död.

Här nedan får ni lite bilder som jag hittade på min dator. Inte alltid bästa skärpan…. men bilder som jag aldrig visat tidigare.

OS GUUUUUULD!! André Pops och kameraman Per Frisell följde mig under många år på touren och vi har hunnit lära känna varandra rätt väl. Roligt efter karriären att vi också jobbat som kollegor.

Så här kan det se ut mellan åken. Vila och mat och en hel del prat om både racet och annat. Det gäller att ha fokus men vara avslappnad så man mentalt orkar hela vägen.

Här är det målområdet och första träningsåket i störtlopp. Alla är lugna och försöker spara energi och enbart ta in så mycket information om banan. Linjen och snön och en hel del taktiksnack mellan dina lagkamrater om hur vissa partier ska åkas. Det är här man sätter grunden till slutresultatet.

In mellan träning, vila och andra uppdrag ska media ha sitt. Alla vill ha den unika bilden… Os- byn i Sestriere. Den stora byn låg nere i Torino

Invigningen och längst fram bärandes på fanan är jag 🙂

Jag och Björn Ferry på Arlanda efter Vancouver. Alltid häftigt att komma hem och möta folket.

Att resa med så många idrottare tar alltid en enorm tid. På 14 personer kan det vara över 100 kollin som ska packas in. 

En av de viktigaste sakerna i truppen är att ha god stämning. Se till att uppskatta framgångar och stötta i motgångar!! Det kan vara en liten detalj som att få en ryggdunk från någon i en annan idrott som kanske Charlotte Kalla som gör att det vänder. Att andra idrottare tror på en och stöttar upp gör att man blir starkare och känner att alla backar upp en.

Vi började med snögubbar men tillslut regnade allt bort. Jag fick en fin dörr:) Tror senare att vi smyckade ut längdlagets hela garageport med allt möjligt:)

Vancouver bjöd mest på regn.

Oro och en hel del smärta!! Det här är timmarna efter min krasch. Jag hade skadat en nerv i nedre delen av benet, precis där man pressar på som hårdast i pjäxan. Här försöker vi gipsa och testa oss fram till ett skydd. Tanken var att försöka fördela trycket så nerven inte skulle få för mycket med påfrestning. Vi visste inte om det skulle gå överhuvudtaget att åka dagen efter. Men att ge upp fanns aldrig:)

Fick fler fans från andra länder än Sverige Min älskade fru!! I regnet så tappert stod hon och väntade i timmar varje dag.

Efter tuffa dagar med smärta och enorm mental påfrestning efter kraschen tog min pappa mig åt sidan och sa att idag så tar vi en dag med lite varm choklad och familjetid. Min far är den bästa tränaren jag någonsin haft!! Vi körde ett lätt pass i bana innan vi mötte upp familjen på toppen och drack varmchoklad och påminde oss om att livet går vidare trots OS och att det finns andra saker i livet som är viktigare. 

Efter varmchokladen på den här bilden åkte jag en av de bästa friåken jag åkt i mitt liv. Trots lite smärta i benet så lekte vi oss ner i flera kilometer och njöt av att ha det bästa jobbet i hela världen!! Min familj och bästa supporters!!

Ovanför min systers huvud är hoppet, hoppet jag kommer att kämpa i luften innan jag kraschar. 

I Rio nu så ställer sig alla på startlinjen på samma förutsättningar. Alla har chansen att ta medalj. Villkoren är samma för alla. Det är det som är det fina. Alla gör sitt yttersta, även de som underpresterar gör för den stund dom har på sig nummerlappen sitt allra bästa. Vissa lyckas, de blir en del av den olympiska historien. Medans andra får ett fall som kommer att göra ont länge om inte under hela livet. Orden TÄNK OM är något som kan gnaga i huvudet på en idrottare rätt länge. Tänk om jag bara hade… Tänk om bollen bara träffat en millimeter längre till vänster. Tänk om. Lika underbart som brutalt. Det är väl därför vi älskar idrott. Jag har lyckades med min idrott. Var en av de största. Men ibland är det svårt att greppa. Idag när ni träffar mig så är jag annorlunda, lugnare och ganska tillbakadragen. Men det finns dagar då jag kan längta efter att släppa loss monstret i mig, den där roboten som bara presterade. Känslan av att stå på startlinjen och att hela kroppen vibrerar, adrenalinet pumpar och pulsen närmar sig max. I huvudet minuten innan start brukade jag pumpa ut ord, detaljler som gjorde att jag kanske vågade mer eller kom ihåg tacktiken inför loppet.

Det finns så mycket jag kan skriva om men jag tänkte jag skulle avsluta här med några ord till er.

Våga ta en chansning då och då. INGEN kommer ihåg en fegis:) Och vad som än händer så kommer alltid solen att gå upp nästa dag och då har du en ny chans att lyckas!!

Var stolt över dig själv och om du får framgång, se till att fira den!! Ingen ska ta ifrån dig glädjen i din framgång!!