Filippa Rådin

Igår var det dags att säga hejdå till mamma. Älskade lilla mami som ska ut i vida världen. För mig är min mamma kanske de coolaste som finns och min största inspiration! Från och med igår när mamma åkte blev min situation här hemma ännu mer ensam och det hade kunnat vara så att jag skulle känna mig ännu mer övergiven än tidigare efter att Anja åkte. Men faktiskt inte, det jag känner är genuin glädje över att mamma förhoppningsvis får åka på sin livs resa.

När jag var 4 år packade hon väskan utan att kunna ett ord spanska och reste över atlanten, till Uruguay, för att jag skulle få träffa min farmor och min släkt där. Det var ingen 2 veckors resa direkt hon bokat in utan 6 MÅNADER skulle vi stanna för att lära känna varandra på riktigt. Helt orädd och bekymmerslös, rakt in i kaklet bara. Boom! Det är min mamma det❤️
Tänk om vi inte hade trivts? eller om allt hade blivit kaos… vid det tillfället kände vi inte min släkt på andra sidan och hade aldrig någonsin utbytt ett enda ord med varandra eftersom vi inte kunde varandras språk…men det fanns inte i min mammas huvud, att något skulle kunna gå snett. Det enda som fanns var en övertygelse över att en släkt skulle bli enad. Jag älskar min mamma för det och jag kommer alltid vara henne evigt tacksam!

Efter det har det blivit fler resor till Uruguay och när vi kom hem efter vår första resa packade vi en ny väska den här gången till Spanien. nu skulle  jag och mamma kombinera sol och bad med spansk språkskola i Spanien.
Alla som känner oss sedan gammalt brukar kärleksfullt skratta när dom berättar om när jag som liten ”flög som ett sträck” bakom mamma, alltid vid hennes sida. Alltid på nya upptåg. Att vara ensamstående med barn har aldrig varit ett hinder, jag har aldrig varit en begränsning utan istället varit hennes stora tillgång.
Jag tänker ofta på henne i min egna roll som frånskild mamma och när jag ser andra barn vars föräldrar är skilda. Min mamma tog tidigt ett aktivt beslut att aldrig bli bitter, det löftet har hon hållit hårt och kärleksfullt delat till mig. Tänk om fler vuxna skulle ta samma ansvar och låta barnen få växa i kärlek och lära sig se möjliheterna i stället för motgångar.

Livet blir kanske inte alltid som drömmen man hade men det är inte lika med att det blir till sämre, det ger en istället nya förutsättningar och möjligheter att skapa något annat något som på sikt till och med kan bli bättre än det man trodde var drömmen.

Igår vinkade jag av min lilla mamma på flyget som vid 72 år ålder fortfarande ser att hon har hela livet framför sig och ska på yoga retreat i Indien med sin bästa vännina. min mamma har lärt mig att livet inte tar slut efter pensionsåldern utan att man snarare öppnar upp ett nytt kapitel med nya möjligheter.

Älskar dig mamma hoppas du får en fantastisk resa❣️