Idag vill jag egentligen inte skriva eller för den delen jobba med att skriva något vettigt varje dag. Jag hittar inte orden och jag hittar inte något ämne som kanske skulle kunna intressera er. Helt ärligt, om jag hade kunnat välja hade jag valt att inte ha något ansvar överhuvudtaget just nu, utan bara kunnat bädda ner mig i sängen och sova bort den här dagen, glömma verkligheten för en stund.
Igår åkte Anja. Det är verkligen inte första gången vi varit ifrån varandra en månad men den här gången är definitivt annorlunda. Jag vet att det kan låta fånigt att skriva att man nästan håller på att dö av längtan till sin andra hälft när man vet att man kommer att ses igen. Men jag lever i min egna verklighet och den känns brutal på alla sätt just nu.
Jag längtar så jag mår illa även fast jag det bara var igår vi vinkade av henne, tanken på att leva själv en hel månad gör ont från toppen till botten, ut i varje hårstrå, in i varje cell! Ledsamheten kommer i skov och den väller liksom över mig som största vågen och jag får kämpa som en tok för att inte bryta ihop framför barnen. Jag måste vara den som är stark och leda flocken framåt, det är min roll som mamma. Jag vet att det är så och jag tar mitt ansvar, det är inte så att jag schappar bara för att det skulle kännas ,mer bekvämt för mig att lägga mig platt för en stund.
Funderar på varför det nästan känns som att jag hamnat i avgrunden och att jag har svårt att hitta perspektivet. Det jag kommit fram till är att jag inte tror att man ska göra saker så komplicerade.
Jag är inte mer än människa, jag har känslor och jag är van att ge dom plats utöver det är jag sjukt orolig.
Det är bara dagar bort innan OS invigs och självklart är jag orolig över Anja´s närvaro med tanke på hur världen ser ut idag. Att grannlandet till där hon ska befinna sig under den kommande veckorna har gjort mer är 20 missiluppskjutningar under det senaste året känns ju sådär. Och att det pågår ett maktspel mellan världens länder i en inte allt för trevlig ton är kännbart.
Visst var det med ett lite lättare hjärta när man kunde läsa att Syd- och Nordkorea äntligen börjat samtala med varandra efter flera år i tystnad. Men att tro på allt som skrivs vet jag mycket väl att man inte ska göra. Däremot måste jag välja att tro att just detta är sanning, att länderna nu tagit sitt förnuft tillfånga och låter maktspelen vila.
Det var pga av världsläget Anja och jag tog ett tufft beslut att familjen inte skulle åka med och att jag skulle stanna hemma med barnen.
Men jag tror att sorgen över att inte vara tillsammans nog ändå är störst från att jag faktiskt älskar henne dödligt mycket och inte vill vara utan henne för lång tid, Nu går det inte att blunda för att det är det länge tills jag får sitta vid samma frukostbord, dricka en god kopp och planera upp dagen tillsammans. Jag vet att andra har det värre men det ändrar inte att det gör förbannat ont i mig just nu.
TACK för att ni finns och alltid är så stöttande mot mig även i mina mindre glättiga dagar, ni är guld värda!!
❤️F
<
Jag förstår precis vad du menar och vi är många som har det likadant i vår vardag…..så många att det för 10 år sedan startade en förening för anhöriga till personal i internationell tjänst. Vi skapar nätverk och stöttar varandra genom vardagen så man känner sig lite mindre ensam.
Föreningen heter Invidzonen och vi finns som ett stöd för alla anhöriga till den personal inom Försvarsmakten och Polisen som arbetar utomlands i perioder.
I många fall är våra anhöriga borta 6-12 månader och jobbar i konfliktområden över hela världen så vi vet precis hur det kan vara att sitta här hemma med oron i magen.
Gå in och titta på vår hemsida (www.invidzonen.se) och läs inläggen i vårt forum, jag tror att du känner igen många av tankarna och känslorna trots att det handlar om en helt annan yrkeskategori.
Oavsett varför någon är borta eller hur länge någon är hemifrån kan det vara precis lika jobbigt att vara på hemmaplan.
Vi kallar det att göra en hemmamission!
Your love for each other gives me hope. I know it’s hard right now, but I hope you feel better in the upcoming days. Stay strong, Filippa – and cry (in the shower) if you need too. 😉
Åh Filippa, jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag har periodvis under Gabriels tid som aktiv varit själv mycket med lillan. Jag var helt ensam sista två månaderna av graviditeten och även i princip hela första månaden efter vår bebis kommit till världen. Sedan har det blivit 2, 3, 4 och ibland till och med 5 veckor i streck utan varandra och då är det precis som du skriver… längtan och saknaden äter upp en. På sätt och vis tycker jag ändå att det har blivit betydligt lättare att hantera de här perioderna ifrån varandra sedan vi fick barn, även om det såklart innebär otroligt mycket mer jobb än tidigare så håller de små en trots allt väldigt sysselsatt och upptagen. Det finns liksom inte riktigt samma utrymme och tid för att sakna och längta som innan… även om det såklart ändå finns där. Nu svävar jag bort, men ville egentligen bara att du ska veta att du inte är ensam om att känna sådär <3 Stor kram!
Fina du?, ja när man lever med en aktiv så vet man vad ensamheten handlar om. Tack får dina tankar det stärker mig ??, ta hand om dig och stor kram!!F
Så fint skrivet Filippa! Känner verkligen med dig. Det är viktigt att få känna när man känner. <3 Massa kramar Jessica
Fina DU? du fattar inte vad dina ord betyder för mig just nu! Största bästa stora kramen!!!❤️F
Hej!
Det där med längtan är svårt. Men jag kan lova dig att det blir lättare och bättre med åren…. ibland! :
Jag har varit gift med min, Anna, i snart 44 år och vi firar vår bröllopsdag till våren. Numera händer det sällan att vi är ifrån varandra mer än en dag på sin höjd. Men jag minns när vi var nykära. Jag gjorde lumpen på P2 i Hässleholm, hon jobbade som läkarsekretarare i Husqvarna. Det gick ibland en månad innan vi såg varandra och det kändes som ens hjärta skulle gå i tusen bitar. Men du ska se att saknaden snart är över. För du vet, tiden går så otroligt fort! Fastän vi idag är ålderspensionärer, känns det ibland som det var bara något år sedan vi träffades.
Men just nu upplever du förstås att varje sekund känns som en timme. Men du har barnen. Finn tröst i dem.
Styrke- och tröstkramar! <3
åå jag känner med er alla. Är säker på att Anja saknar dig lika mycket och det är helt okej att du känner som du gör ”fast andra har det värre” det handlar inte om det utan om din kärlek och känslor för din fru och så som du känner just nu. Det ör okej att ”deppa” även nyttigt för barnen att se att även du saknar deras mamma lika mycket som dom gör.
Eran kärlek är så fin och stark.
Styrkekramar, det här fixar ni tillsammans ?❤
Känner igen den där känslan..Tycker det är jobbigt bara vi är ifrån varandra en helg..Men det går fortare än man tror..sen finns de ju videosamtal..dom är guld värda när längtan blir för stor..Styrkekramar till er?
Åhhhhh, det blev tårar när jag läste. Din kärlek till Anja är så stark, så fin och så underbar.❤️❤️❤️ En månad går fort och då kommer jag läsa bloggen igen med glädje..
Många kramar ?
Niclas
Åh jag förstår precis!! Och det känns alltid lika fånigt när jag ser migsjälv utifrån. Men oj va smärtsamt det kan vara när man längtar efter sin andra hälft. Även om det bara handlar om några dagar. Jag får knappt något gjort!
Och precis som dig så ser jag så mycket fram emot den där kaffekoppen tillsammans på morgonen. Helst den på helgen när barnen redan ätit frukost och dragit iväg på egna äventyr i huset. Då det bara är vi kvar, påtåren och planeringen för dagen. Det är en fin stund 🙂
Åh, jag känner med dig.
Men du är stark och du kommer fixa detta.
Stor kram till dig?
Inget konstigt alls. Man vill ju gärna ha sina nära hos sej. Ibland behöver man få deppa för att komma vidare. Glädje och sorg är livet. Kram till dej och din fina familj
Vår yngsta son pluggar i Syd Korea drygt ett år. Det var med förtvivlan jag vinkade av honom på Arlanda. Innan nyår åkte jag och min make dit och hälsade på honom, vi reste runt i Syd Korea och sedan till Japan tillsammans.
Jag har naturligtvis tjatat på sonen och frågat när vi sett på nyheterna om Nord Korea. Där har ingen på ögonbrynen eller talar om det. De har levt med detta i så många många år. Vi var på en tur till DMZ. Vi fick veta att Syd Korea ringt Nord Korea två gånger om dagen i alla år trots att ingen svarat förrän nyligen då de ville med på OS. Syd Korea har byggt en enorm stationsbyddnad fullt utrustad med mordern teknik, tågräls är lagda så allt är klart tills de kommer överens. Finns till och med en tavla med sevärdheter utsatta i Nord Korea för turism. Efter att ha hört, frågat, borra mig ner i mycket känner jag mig som mamma mycket lugnare att sonen vistas i Syd Korea, även att han passar på att gå på OS. Ville bara skriva för att berätta att jag blev lugnare och kanske det hjälper dig. Fast jag säger inte att det inte kan hända något då man aldrig ska säga aldrig. Min make som reste och jobbade i Pakistan förut sa alltid när han skulle åka: Tre veckor går fort! eller -23 dagar går så fort! Det höll jag inte med om och förstår dig till fullo. Samtidigt tyckte jag det kändes bra att jag kände som jag gjorde, det betyder ju att jag fortfarande älskar och tycker om att vara honom nära. Kram
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver Erik min man åker till paralympic känslan jag har är just som du beskriver för oss är det första gången han åker till OS även om han varit borta mycket på annat. Men det du skriver stämmer in så väl. Vi har som ni även barn och många har tyckt att det är konstigt att vi inte åker med självklart hade vi velat det men det finns många olika saker som spelar in. Vill bara tacka för att du delar med dig och Sätter ord på känslor från en Umebo som känner igen sig
Kan inte säga något som underlättar så mycket. Tycker du är fantastiskt. Stor kram från Karlstad, fina, underbara!
Känner med dig. Det är ok att sakna och vara ledsen. Även att visa det för barnen. De saknar säkert också sin mamma så kan ni mysa ihop er. tillsammans. Min man var också borta i långa perioder och då var pojkarna min stora tröst. Varma kramar till er båda ?.
Håller om dig nu?❤️
Känner igen mig. Både i storleken på känslorna och att vara den som är hemma själv med barnen ibland. Brukar försöka hitta på saker som blir mitt och barnens, enkla saker. Hyrfilm och popcorn på en onsdag. Superenkel mat på en måndag så att man hinner kramas i soffan. Kramar av styrka till dig! Du är duktig.
Hu a mig! All styrka till er❤️Hoppas du kommer att känna att denna månaden går fort!
Styrkekram ❤
Gud vad skönt att jag inte är ensam att känna sig så jävla ledsen när ens andra halva ska vara iväg i sådan lång tid.
Jag känner igen mig i dina känslor och tankar allt för väl.
Man går på något sätt i tusen bitar, i känslor,i sorg, i längtan.
Min partner är officier för den danska militären och sändes ut på mission den 10 januari och kommer inte hem igen förens den 6 juli.
Det är en sådan enorm sorg i mig att det på riktigt gör ont i varenda cell i min kropp.
Så Filippa jag förstår hur du känner, men med det sagt, jag vet att goda råd är inget man känner sig manad till att lyssna på i ett sådant läge, Men slänger i väg ett råd till dig ändå
Tillåt dig själv att vara ledsen!
För varje dag du talar om det och dina känslor du bär på, desto lättare blir din vardag både för dig själv, men också för kidsen.
Massa styrke kramar?
Maria
Vi är många som precis som du har någon i försvaret som jobbar utomlands.
Så många att vi hr en förening för anhöriga till internationell personal.
Invidzonen bildades för att hjälpa till att skapa nätverk, stötta varandra och utbyta tankar och funderingar. Vi finns på nätet (www.invidzonen.se) och självklart är du också välkommen till vår gemenskap!!!!
Styrkekramar till dig!!!
Känner med dig! Styrekramar ❤️
Man får längta ihjäl sig, jämför dig aldrig med hur andra har det. Det är tufft att vara ifrån varandra. Kärlek gör ont men samtidigt är kärlek det bästa som finns. Kram på dig!!
Usch det där känns i hjärtat och i hela kroppen.
Mitt i saknaden så är det ändå vackert att man saknar sin andra hälft så intensivt, det är ju tillsammans man blir hel!
Tillåt dig att ha dina små minibryt och var snäll mot dig själv.
Stor kram ?
Det finns alltid de som har det värre men självklart är man sig själv närmast. Det är tufft att vara ifrån varandra och ni är ju en familj. Den kärleken är så stor när ni är vana att vara tillsammans. Det går ju att tänka att det finns de som har det värre men förminska inte dina känslor. Du har rätt att känna som du gör även om jag hoppas det känns bättre om ett tag. Kram!
Jag förstår hur du känner. Tycker inte om att vara ifrån min man. Men du fixar detta. Känner inte dig personligen men följer dig & Anja här, så lite känsla får man av er.
Bryt ihop och ta nya tag. Tiden går fort så snart står hon där framför dig och du får en bamse kram av henne. Kämpa på.
Kramar
Varm kram från mej till dej ❤️
Kram till dig!
Kram Linda