Filippa Rådin

Just nu känns allt helt overkligt. Sitter på verandan hos min ena faster. Det är 30 grader varmt och en ljummen bris som ger perfekt svalka i skuggan. Eucalyptus träden lockar tills sig ett rikt fågelliv som spelar helt magiskt . Barnen har precis hoppat i poolen och är trots en lång resan glada och och relativt pigga. Den här resan har jag fortfarande inte landat i att vi gör. Det var bara några dagars sedan allt gick i lås med jobbet och barnens skolor och alla måsten innan julen. Men nu sitter jag här och allt bara rinner av mig och just nu är jag lycklig i hela kroppen att vi lyckades ta oss hit. Känslan av att ha flera dagar med släkten här borta men även kvalitetstid med Anja , mamma och barnen.  Känner nu när jag sitter här hur mycket jag behövde den här pausen. Att komma ifrån december där hemma och bara vara i en bubbla här. Vi lyckades i stort sett ordna allt till julafton och skulle vi missat nått så är det inte hela världen. Det viktigaste för oss på senare år har mer varit att umgås och njuta av att ta det lugnt och skulle nått missas så finns juldagen där som räddning.

Resan hit gick egentligen smidigt. Det var kanske inte det största utrymmet jag suttit i 12 timmar på men efter alla kommit ombord lyckades vi flytta om lite så barnen fick extra säte så de kunde ligga ner under hela resan. Veckan inför avresa började ju inte optimalt med att nästa alla var förkylda och förkylningen satt kvar även igår när vi gick på flyget, Elvis var pigg när han lämnade Umeå men i Madrid blev han sämre så det kändes lite extra i mammahjärtat och min och Anjas oro fanns där under hela flygningen. Lyckligtvis sov Elvis nästan hela resan och Maximilian sov hyfsat efter en hel del snurrande, så jag fick mig några timmar sömn men långt ifrån vad man kallar en skönhetssömn.

Nu är jag så trött att jag ser i kors här är klockan17 men hemma hos er har klockan redan hunnit bli 21 och jag vill inget annat än krypa i säng, vilket man inte kan när man för en gång skull är här hos släkten.

kram ❤️ F