Det är sjukstuga här hemma. Och när passar det att ha sjuka barn? Aldrig! Det är bara hacka i sig och sätta sig själv på paus. Igår var jag den frustrerade mamman som man inte vill vara, hon som inte var bekväm med VAB.
Men jag måste ändå ge mig själv kredd för jag lät inte mitt frustrerande jag gå ut över familjen. Vilket kan har hänt förr…
Det började med att Elvis och Maxi var hemma sedan ringde även Emmi från skolan och sa att hon kände sig hängig och helt plötsligt var vi hela gänget här hemma. Och snabbt var vi igång med pyssel det ena ledde till det andra och så blev köket till nagelsalong. Hur mycket kan man älska sina barn?! Finns det någon begränsning på hur stolt och lycklig man kan känna sig över deras sätt att vara med varandra? Samspelet mellan olika åldrar, dagar när allt bara funkar och det är som att allt skrik och bråk inte existerar. När man är där, i det flowet kan jag vara de VAB:ande mamman i evigheter.
Hur ser det ut hemma hos er? Sjukhus eller vardagsfullt?
Stor kram till er! F
Bor i England och här det ovanligt med VAB tyvärr. Folk bara häller i Alvedon och skickar iväg barnen som vanligt. Jag brukade vara rätt dömande kring detta men tyvärr lever många precis på gränsen och jobbar man inte så får man inte betalt här tyvärr. Hemma hos oss är vi hemma och försöker mysa så gott det går när vi är sjuka. Dock är alla pigga just nu :-))