Filippa Rådin

Jag tog en tur genom memory lane, började tänka på livet och hur det förändras med åren. Om några veckor fyller Maximilian 3år. Det är alltså snart tre år sedan vår familj blev komplett med den sista pusselbiten. Det är galet hur snabbt tiden går. Mycket har vi hunnit med och massor av fler minnen har vi kvar att skapa som familj.

För mig började det riktiga livet för elva år sedan, då den brunhåriga, underbara lilla tjejen Emmi föddes. Allt som tidigare haft en mening i livet fick en helt ny betydelse. Jag drev då klädbutiken Kii och dagarna var fyllda med jobb. Sedan kom hon och förändrade allt. Klart att man fortfarande jobbade men ingenting hade längre samma betydelse som hon.  Jag hade aldrig tidigare kunnat tro att barn kunde påverka en till den grad att det man brunnit för tidigare och älskat så högt nu helt plötsligt låg i en annan division.

Åren efter att Emmi kom till världen var omtumlande och känslofyllda. Jag och Anja bestämde oss för att starta vårat gemensamma liv tillsammans och även om Emmi inte är hennes egna så har det aldrig funnits någon tvekan eller det minsta tvivel, Anja har älskat henne sedan dag ett och är precis lika involverad i hennes liv som jag.

2012 skulle bli ett av våra mest speciella år. Jag var gravid med Elvis och vi kunde knappt bärga oss tills han skulle komma och Emmi skulle få ett syskon. Men allt kring den här graviditeten var annorlunda. Anja avslutade sin grymma skidkarrär. Vi köpte vårat första gemensamma hus tillsammans och var i full gång med renovering, vi ville vara så klara som bara gick inför det att familjen skulle utökas men det var också den sommaren, bara någon vecka innan Elvis föddes som Anja skulle dela med sig av vår kärlek till världen. Midsommardagen 2012 satt vi på nålar och väntade, där och då tog vi klivet ut i världen som ett offentligt par. Sedan kom han, underbara och efterlängtade Elvis. Emmi var nu storasyster och vi var mammor till en underbar lite kille. Ännu en gång ändrades hela ens verklighetsbild, den rubbades totalt. Kärleken var nu obeskrivlig till två barn och inget var någonsin viktigare än dom två.

Bitarna i våra liv började falla på plats mer och mer. Vi började vänja oss med ett lite lugnare liv, mindre resor och att vi numera både var tvåbarnsföräldrar men även att media ville följa med på vår gemensamma resa, inte längre bara Anjas. Vi byggde vår stabila grund i Umeå och vi var redo för den sista pusselbiten i vårat liv, Maximilian. Han gjorde oss verkligen komplett med sin fartfyllda och härliga personlighet.

Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att barn kunde ändra ens syn på livet och få en att inse vad som är viktigt. Det trodde jag var vi vuxna som skulle lära dom, men det är verkligen tvärt om. Dessa tre underbara ungar har gett mig så enormt många lärdomar om livet och jag är så evigt glad, tacksam och privilegierad att jag har fått leva i det riktiga livet i över 11 år.

Kärlek och kramar ❤ F