Filippa Rådin

Är det någon som känner igen sig!? Man ser fram emot friskluft och harmoni. Tankarna är bra mycket högre än verkligheten och oftast har man en nästan romantiskt bild av skidsemestern innan den ens har börjat, i alla fall jag. Men det slår aldrig fel, första dagen brukar vara allt annat än konfliktfri. Det är som att någon baksmälla från resan slagit till och innan alla har acklimatiserat sig och kommit i fas är det en ren balansgång i det mesta. En sån dag hade vi igår, en klassisk motsträvig ”första dag”, där allas tålamod testades med en gnutta uppblandning av allt det där som man sett fram emot, glada barn, snö, skidåkning och tid med familjen. Först framåt kvällen så slår lugnet och acklimatiseringen till.

Det är så skönt att vara här och jag inser att nästa år kommer alla barnen åka själva!!. Bara den tanken ger mig kraft till att orka lite mer med Maxis envisa övertygelse om att han redan kan allt själv och absolut inte vill att mamma hjälper honom. Det vi sliter mest med just nu är att han vill högst upp i den stora backen och åka liften själv! Jag förstår inte var han kan ha fått den tjurskalligheten ifrån... ???Hans skrik underhöll hela backen tills det att vi lyckades knäcka koden och han fick hålla i Anjas specialtillverkade anordning som bildade en sele. Plötsligt förvandlades han till superman som åkte med ”snabbstavar” och kunde åka ifrån mamma. Själv så fick jag spela Allan, åka sakta, ramla och bara hålla på. Till sist skrattade han så mycket att han knappt kunde stå på skidorna och det enda han sa var ”Fort, fort, fort!!!”

Så just nu får man bara stå ut med tjurigheten och tänka… DET BLIR BÄTTRE!!

❤️F

Emmi och Anja har haft bra träning och Emmi hittade snabbt en ny kompis i träningsgruppen. Hon som var orolig och avig inställd till att träna med andra än sin egna klubb. Skönt när man kan vända dagen från att vakna med ett minst sagt dåligt humör till att fortsätta på topp.