Barn och deras fantasi är helt fantastisk. Det finns liksom inga gränser. Vad som helst kan egentligen förvandlas till något stort och spektakulärt. Lite avundsjuk blir man som vuxen när man ser hur det bara bubblar i dom av lek och kreativitet ibland.
Men kan fantasin gå för långt ibland. Barnen springer omkring och leker, plötsligt kan man höra:– Pang, nu är du död! Dom leker krig. Det här är en lek och kreativitet som inte alltid uppskattas hemma hos familjen Rådin/Pärson. Barn ska vara barn. Barn och krig passar inte ihop för mig. Jag vill inte att mina barn ska lära sig döda. Nu låter det kanske brutalt, men det är så det känns för mig. När barnen är i sin fantasibubbla så kan ett krig med pang, nu är du död vara hur enkelt som helst. Det är ju bara att resa sig upp efteråt och leka vidare. Men så funkar det inte i den verkliga världen.
Samhället ser annorlunda ut nu mot för hur det gjorde när jag själv var liten. Kanske är vi i högre grad uppdaterad på vad som händer i världen eller så är det en mer orolig värld idag än för 20-30 år sedan. I dagens samhälle finns det många barn som upplevt krig på nära håll och tvingats fly. Jag kan ha en tydlig åsikt men trots det är det en komplex fråga även för mig, För vart drar man riktigt gränsen och kan man dra en gräns?
Eller handlar det om att i grund och botten att lära sina barn att visa empati för sin omgivning? Jag tror på något sätt att det är viktigt att det ändå kan få finnas en viss verklighet i den fantasibubbla våra barn kan sväva in i, att vissa handlingar har konsekvenser.
Det komplexa för mig blir i gränsdragningen. Att leka vattenkrig, barnen springer på gräsmattan med en färgglad vattenpistol och skjuter vatten på varandra med målet att den andra ska bli så blöt som möjligt. Att leka krig, barnen springer omkring med vad som skulle kunna misstas för ett riktigt vapen med målet att skjuta varandra. Hur förklarar man skillnaden för barnen att det ena kriget är helt okej medan det andra kan upplevas brutalt och hemskt för någon annan. För i barnens fantasi är båda påhittiga lekar.
Räcker det med att empatiträna våra barn? Egentligen kanske frågan är större än bara att leka krig. Att lära barnen visa empati och hänsyn för varandra oavsett lekar. Att hjälpa våra barn förstå och tolka både deras och andras känslor. Säger man nej, då måste man acceptera det och leka något annat. Att det som ett barn ser som lek kan för ett annat barn ha varit en verklighet.
En komplex fråga eller superenkel gränsdragning? Vad är era tankar och vad tycker ni? Ska barn få leka krig och var drar man gränsen?
❤️F
Jättesvår och viktig fråga. Jag håller med om att barn ska vara barn och helst inte veta vad ett krig är. Vi har aldrig använt ordet ”pistol” hemma tex, men barnen har lärt sig det på fsk. När de kommit igång med skjutlekar har vi styrt om leken så barnen får skjuta prick på saker och inte på eller mot någon och förklarat att det gör ont. Än så länge köper de resonemanget. På somrarna heter det vattensprutare och vattenskjutare, barnens egna ord och vi känner inte att vi behöver gå in och lära dem de ”riktiga” orden. Någon gång har vår äldsta frågat kring skjutande och vi har förklarat utifrån frågan och vad vi tror att barnet kan förstå.
Jag tror inte riktigt att leka krig i sig påverkar barnets empati, mer hur vi pratar om det. Leken är ju också ett sätt att bearbeta sin förståelse. Alla roller behöver också oftast lekas för full förståelse. Tänker att det finns mkt omständigheter kring leken som påverkar om den är okej eller inte. Tror ofta att det handlar om vuxnas närvaro och hur vi pratar med barnen om leken/det de hör och ser. Att vuxna inte ska gå förbi barnets undran och så vidare. Vet inte om det här bara blev superrörigt nu men 🙂
Supersvår fråga. Visst att jag lekte krig som barn men det argumentet kan jag inte luta mig mot, jag känner att jag måste fundera på hur världen ser ut i dag och ta ställning till det. Läste nedan om hur nyanlända barn reagerat på leken, för dem var det ingen lek utan en verklighet. Jag tänker lite så här, jag köper inte leksaker som ser ut som vapen. Vill min son leka krig så får han göra det med pinnar i så fall. Det hindrar jag inte, men jag bidrar inte med leksaksvapen. Han har förvisso en Nerf, men den är färgglad och hsn skjuter prick med den. På riktigt vilken svår fråga, var drar man gränsen. Det viktiga tror jag är att man funderar och reflekterar.
En otroligt komplex fråga, som jag faktiskt fick ta upp på senaste föräldramötet. Vi har rätt många nyanlända barn i dotterns klass som har upplevt riktiga krig och för dom blev det svårt när de andra barnen lekte ”krig” de tog vassa stenar, pillade ut en spik ur ett staket samt en vass pinne och försvarade sig med, så några barn blev tyvärr skadade på riktigt, jag kom precis på skolgården när det hände och skräcken i de nyanlända barnens ögon glömmer jag aldrig. Så krig leker man inte på skolan av hänsyn till sina skolkamrater!
Det finns så många andra lekar som barn kan leka.
Jag tänker att barn är barn och barn har alltid lekt krig. Jag lekte krig när jag var liten och min 7 åring leker krig i dag. Det var krig i världen när jag var liten och det är krig i världen idag. Skillnaden är att vi idag är mycket mer medvetna om vad som egentligen händer i de drabbade länderna och det är ju fruktansvärt.
När sonen har nerfkrig med sina kompisar delar dom upp sig i 2 lag. När någon i laget blir träffad måste någon annan i laget rädda den. Då tränar dom ju på empati ?
Ha det bäst!
Jag tycker att det stundtals är en sjukt jobbig och komplex fråga, som precis som du säger skulle kunna vara en enkel gränsdragning.
Vattenkrig på sommaren, vem gillar inte att smyga undan, vänta och tillslut lyckas blöta ner ett syskon, förälder släkting när dom allra minst anar det?
Men sen då? Leksaksvapen (som ska se så verklighetstrogna ut som möjligt), nej det tar mig så emot att se barnen ha det i sina händer.
Samma känsla får jag även när äldsta barnet (8år) blir bjuden på kompiskalas där aktiviteten är laserdome…
Hej!
Har också funderat på detta och nån stans kommer de från oss vuxna för så gjorde vi. De blir brutalt när man skjuter o sen är någon ”död”. I andra lekar heter de ”du är ute” o vi kastar boll eller liknande. Lekarna är lika men vi väljer olika ord beroende på de redskap vi använder.
Om vi vuxna tänker på hur vi gör/agerar och säger kanske de kan bli annorlunda men vi kan inte styra över hur andra vuxna är så vi skall inte straffa oss för hårt när vi misslyckas. Kanske lyckas vi ändå förändra nån del trots allt som förs vidare till framtida generationer genom att vi försöker tänka till. Vårt sätt att lära ut formas ju av hur vi själva hade de och blev lärda.
/Anna
själv lekte jag ofta krig med alla barnen på området vi bodde i vi hade själv tillverkat våra primitiva vapen, sprang runt ungefär lite som kurragömma men beväpnade att ropa pang du är död….och det blev oftast bråk om skottet tog eller inte, om vi siktade rätt.
Ofta var vi två lag som tävlade…vi fick ju mycket hopp och spring som kroppen behövde, lek och skratt och bråk och tårar. Men nästa dag sprang vi med våra vapen igen…pang, död…eller man klarade sig för att man var smidig att kasta sig på marken och sen springa fort till nästa träd/hus och gömma sig.
Vad jag vet blev ingen någon kriminell av oss, men vi blev ena rackare på att springa.
Och det verkliga kriget var nära oss som växte upp i Finland och hade pappor som försvarat vårt land.
Men då var ju inte krig så smutsiga som idag, man bombade inte barnsjukhus, man sköt inte mot civilbefolkning….
Det jag minns som barn var mera ett krig ute vid frontlinjen, man mot man. Nu är inte jag så gammal att jag upplevt kriget, men eftersom pappa var med i kriget mot ryssarna så har jag hört många berättelser.
Vattenkrig har jag utövat med våra barn och likaså barnbarn…också kottkrig som kan svida lite…hahaha
Men jag reagerade lite när våra små barnbarn fick sina första vapen med skumgummi patroner, men sen när jag såg dom smyga runt utomhus och leka och springa, då njöt jag av att barnen rörde sig i naturen och inte satt inne och paddade.
Tror nog barnen ska få vara barn och leka, när dem kommer upp i ålder får de säkert höra om det verkliga kriget, men jag tycker inte man ska lägga den ångesten på alltför små barn….
Bara vad jag tycker.
Och snart börjar kriget om OS medaljer också, förstår att du och barnen saknar er Anja, skall bli kul att följa henne.
Och du snart är hon hemma igen, och att längta är ju så vackert….
Ha det gott med barnen och fortsätt längta.
Kram Rantamor.
Du är så fin Rantamor? tack för din pepp och ja även fast jag saknar och längtar så ser jag också framemot att OS snart ska börja och att jag får ha min fru i vardagsrummet igen???. Stor kram! F