Efter flera dagar med magiskt väder och underbara juldagar i stugan med pojkarna så kom äntligen den ”förlorade” dottern upp till oss. Emmi har skidläger och fick skjuts upp av sin kompis och henne pappa. Nu är äntligen hela familjen plats!! Pojkarna bara hoppade av glädje när de vaknade och Emmi var där. Vi packade i bilen tidigt på morgonen för att åka ner till Tärnaby. Stugan ligger 5 mil norr om Tärnaby så det blir några mil i bli varje dag men vad gör det när man har bästa skidåkningen på ena stället och sen världens roligaste ställe med skotrar och allt möjligt man kan hitta på i fjällen vid stugan.
Jag ska erkänna att samtidigt som jag njuter av att ha hela familjen i backen så blir jag helt dränerad av kampen att få Maximilian att vilja samma sak som vi, Planen att jobba på Maxis skidåkning samtidigt som att Emmi tränar i backen lät enkel. verkligheten var en annan. Inte vill han det!! Nej då han vill kunna allt själv och blir galet arg på oss när vi ens försöker oss på att hjälpa honom med att lära sig åka. Lika arg blir han när han misslyckas och ramlar. Det finns inga marginaler åt något håll när det gäller vår närvaro och hans skidåkning just nu och vi funderar skarpt på tvinga Anjas syster Frida som är han favorit att lära honom eller vänta ett år!! Elvis var likadan. Jag älskar att de har en egen vilja men ibland…… tar tålamodet helt slut
Så Maximilian och jag gick in, drack mjölk och åt bulle på fiket medan Anja försökte finnas där för både Emmi och Elvis samtidigt. Jag vet inte om det bara är vi men vad säger ni?? Är era skidresor romantiska? Hur ofta dryper ni av svett över att måsta bära skrikande ungar med skidorna på + alla grejer man har med sig till backen? Jag älskar tanken på hur vi som familj åker till backen och njuter av skidåkning tillsammans, dricker varmchoklad och myser vi brasan. Intala mig själv att i år är sista året vi kämpar i barnbacken, må Anja snabbare än blixten övervinna Maximilian så vi äntligen slipper bara och släpa ungarna och alla skidprylar. Hahaha
Tur i allt slit är ju ändå belöningen när vi kommer hem till stugan här uppe blir det annat ljud i skällan, det är som att motgångar vänds till fördelar och ingenting blir längre till besvär. Så idag gjorde vi om och gjorde rätt. Maxi slapp sina mammor och allt vad skidbacke heter och fick stanna kvar hemma medan Anja, Emmi, Elvis och jag åker ner för skidträning. Alla nöjda och glada och vi fick varsin kanondag på varsitt håll. Det har verkligen varit en glädje att se båda två göra stora framsteg med sin skidåkning.
Idag kom dessutom kusinerna, så nu är det fullt ös och inga begränsningar i allt som går att hitta på. Tjat om skärmar är typ ett minne blott nu är det mer tjat om att komma in och komma i säng som står högst upp på tjat-listan.
Stor kram på er! F
Åh jag minns så väl förra årets skidsemester till Ramundberget med familjen över nyår och efter 2 dagar men gråt och skrik från 3-åringen så lossnade det äntligen för henne och dag 3 satt vi alla fyra, hela familjen, i sittliften upp, perfekt väder, och alla glada. Den känslan var fantastisk, nu var vi en skidfamilj, Vi kunde åka tillsammans alla fyra, även om minstingen hade sele som hjälp men hon stod upp nästan hela tiden, var glad, lycklig och gjorde framsteg. Resten av veckan var jag totalt lycklig 🙂 Efter 2 år i rad med barn som ligger och skriker i snön för att något inte är bra, att som du skriver få bära all utrustning plus barn, att köra sten, sax, påse om vem som får åka med stora tjejen och vem som ska ta fighten med lilla.
Nu räknar jag dagarna till årets skidvecka i Ramundberget och ser så mycket fram emot att åka igen, hela familjen, och faktiskt bara njuta, åka, skratta, frysa lite och dricka varm choklad och somna utmattade, trötta men glada på kvällen 🙂
Ni är grymma du och Anja!
ha ha ha heja er!! Så skönt att höra att andra känner igen sig och att ljuset lurar bakom krönet ?. Got nytt år och njut av vackra, mysiga Ramundberget! Kram F