Filippa Rådin

Jag kände hur ringen gled av mitt finger och såg den försvinna ner bland klipporna. Det är svårt att beskriva den känslan mer än med ett ord. Jag fick total Panik! Jag förstod att vi nog aldrig skulle hitta den igen. Herre jävlar!!

Men jag måste börja från början. Varför hade jag både Anjas och min vigselring på mig?!!

Innan jag slog igen dörren till lägenheten såg jag att Anja glömt sin ring på bordet så drog snabbt på den på mitt finger för att jag skulle ge henne den när jag kom ner på stranden, men väl nere på stranden ville ungarna olika saker så jag gick direkt i badet med Maxi och glömde helt bort att båda ringarna satt på mig. Elvis ville upp och klättra på klipporna och när Maximilian såg Elvis springa iväg ville han givetvis också dit.

Av någon anledning när vi var uppe bland stenarna och klättrade skakade jag till min hand, i samma stund känner jag Anjas ring glida av mitt finger och försvinna ner bland stenbumlingarna. Både jag och Anja hörde ljudet av hur den studsade men när jag försökte se den i det lilla lilla hålet där den åkte ner såg jag inget mer än skräp. Ölflaskor, plastpåsar och kapsyler. det var så tight att det inte fanns inte en chans för mig att ta mig ner. Anja såg min panik och tog snabbt barnen.  Jag skrek på hjälp och en av dom som kom springande var min hjälte för dagen GÖRAN! Lugn och sansad brandman, vad skulle jag gjort utan denna man??!!! Anja lekte med barnen medan jag och Göran jobbade mot tiden. Det var oväder påväg in och vågorna sköljde kraftigare och kraftigare bland stenarna. Skulle vi hitta den innan vågorna tog den och kanske förde den in under klipporna än värre eller var det redan kört? . Det är inte värdet i pengar som ringen är värd som gjorde mig förkrossad. Utan det emotionella värdet, historien ringen bär och att det är jag som designat den till oss. Först som förlovningsring och sedan gjorde jag om den med diamanter till vigselring. Den är oersättlig känslomässigt och jag vill aldrig mer förlora den.

Det är konstigt hur konstruktiv och kreativ man blir i en pressad situation, trots att jag inser i efterhand att jag nog var i chock.

Eftersom att det var såpass trångt ner tog jag min selfie-pinne, som jag som tur nog köpte här om dagen och förde ner mobilen i hålet så att jag både kunde lysa upp men också ta bilder som vi sedan tittade på i hopp om att se den någonstans. Vi kämpade på en stund samtidigt som det började regna lite. Anja packade ihop för att gå hem med barnen då Göran tyckte sig se något som glimmade till men vågade inte hoppas för mycket.

Han såg rätt, under ölflaskor och glas låg den. Nu var utmaningen att få upp den och att den inte skulle åka iväg av vågorna för då skulle vi vara körda. Varje våg som kom in nu blev kraftigare och kraftigare och vi visste att vi inte hade lång tid på oss. Vi gjorde en låg krok av en gammal stålgalje och sakta sakta lyckades Göran krypa under glas och skräp som låg och tryckte över ringen och krokade i ringen. Vid det läget var det bara att hålla tummarna att det inte skulle komma in en våg och ta den på vägen upp.

Turen var med oss och vi lyckades!!! Både Göran och jag skakade av adrenalin och skrek av lycka.

Jag undrar om det är så här att ta OS-guld eller om min känsla nere på stranden idag var ännu bättre?? Svaret på den kommer jag aldrig få veta jag vet bara att jag var vimmelkantigt euforisk.

Tack för idag 

På eftermiddagen drog vi ner till stranden igen för att hinna med ett sista bad. imorgon åker vi hem igen.