Säger du nej till dina barn för att du är lat? Säger du nej eller kommer med en ursäkt att du inte hinner för att du måste XXX ibland när barnen frågar om du vill leka lego, gå ut, pyssla eller vad som helst??
Tanken slog mig i dag när barnen var hos mormor (min mamma). Min mamma är bara bästa på att se alla barn. Hon är tålamodet själv. Det kan typ vara totalkaos och alla ungarna skriker om vart annat och lever rövare, alla vill ha uppmärksamhet och mitt i tornadon står min mamma med båda fötterna förankrade och pratar lugnt och pedagogiskt. För just lugn är nog mammas mellannamn hahahaha. Ser man henne utifrån kan man tro att inget i världen kan göra henne stressad eller för den delen upprörd. Så är ju givetvis inte fallet även fast hon är den lugnaste och tryggaste människan jag känner.. Jag beundrar verkligen hennes unika förmåga att sålla bland det som är relevant och sånt som inte är värt att hetsa upp sig över. Jag beundrar henne för att hon sällan säger nej, och kan hon inte just den stund barnen vill ha hennes uppmärksamhet tar hon istället in barnen i det hon behöver göra och fångar deras intresse.
Anja då? Nä hon säger också väldigt sällan nej, inte alls på sammansätt som mamma men hon är verkligen ingen ”bangare”. Hon kan lätt lägga åt sidan det hon borde och ändå för det mesta hinna det senare. Hon ser sällan hinder utan nästan bara möjligheter i stort sätt i det mesta, även utanför barnen. Många saker hon gör skulle för vem som helst kännas oerhört krångligt och jobbigt men trots det ställer hon alltid upp för alla i hennes närhet i vått och torrt. Hon är så bra på att se möjligheter att det ibland kan slå hårt mot henne själv, fast även det är som att hon på något fint sätt ruskar av sig det. Vill barnen gå ut i snörusket hoppar hon utan problem eller ursäkter i täckkläderna och känner äkta lycka i att barnen gillar att vara ute. Mina barns mamma/extra mamma är den bästa lekmamman jag vet och barn älskar henne gränslöst. Jag tror det är lite för att hon fortfarande är som ett barn själv 🙂
Jag själv då? Hur ofta säger jag nej? Det är kanske inte alltid för att jag just är lat när jag säger nej men jag ska inte sticka under stolen med att det också kan vara skälet ibland. T.ex. just när vinden viner ute och det är lite för kallt att gå till pulkanbacken en andra gång för dagen men Elvis vill GÅ UT, dessutom är det är varmt och skönt inne, middagen behöver förberedas för att det inte ska bli allt för stressigt. Jag kan också tänka att jag kan hinna att stöka bort lite snabbt på diskbänken och allmänt städa så känns allt lite trevligare, inte bara för mig utan för alla oss i familjen… inbillar jag mig. Barnen känner nog ingen större skillnad om jag städat lite snabbt just då eller tar all städning efter att dom somnat. Dom känner garanterat mer skillnad om vi gjort något kul tillsammans än om jag varit en lat ”bangare”. Eller vad tror ni? Hur tänker ni? Med det sagt menar jag verkligen inte att man alltid ska leka med barnen så fort dom vill. Jag tror att det är nyttigt och ett måste att barn ska få lära sig att hitta leken själv och framför allt lära sig att leka med sig själv. Men jag tänker att jag borde fundera en extra gång innan jag säger nej eller att jag inte kan för att jag behöver tiden till något annat som är viktigare. Är det för att jag är lat eller är det för att främja deras utveckling?
Jag började ”mitt nya” redan tidigare idag. Elvis ville att vi skulle leka tjuv och polis. Han skulle jaga mig runt runt och jag skulle spring som en blådåre för att han inte skulle hinna ta mig…. Jag hade lätt kunnat säga nej. speciellt i dag då jag har mått röv från det att jag steg upp och kommer antagligen göra det till imorgon. Men jag tänkte, what a fuck klart jag kan! Jag ska inte springa ett maraton och jag behöver ju inte springa runt i huset i timmar. Plus, han kommer verkligen tycka att det är så sjukt kul. Sagt och gjort, jag sprang och han sprang efter och skrattade så mycket att han nästan hade svårt att springa för att han tyckte det var så kul. Det dröjde inte länge innan vi hade Maxi på sladd efter oss, även han gapskrattande och kort efter var både Emmi och Anja med i leken. Ett ja kan bli så mycket bättre än ett nej :).
Ta hand om varandra! Kram F