Filippa Rådin

Idag var det en ganska segstart på dagen vi hängde länge hemma, och vissa av oss i familjen blev en aning frustrerad över att det inte hände något ha ha ha, jag behöver väl knappt nämna några namn på den 🙂 Hur som helst det kommer oftast något bra av frustration, vi blir kreativa och inser att det inte var så tokigt trots allt att bara ta det lugnt innan.

Efter lunch drog vi ner till stan för att göra några snabba ärenden, fika och sedan dra till skateparken med Elvis. Han har precis hittat intresset för att skejta och vi gillar det både Anja och jag. Det som skiljer oss åt, Anja och mig, är att Anja gärna ser en blivande skejt karriär för egen del också ha ha ha. och medan jag skrattar lite retsamt åt henne kan jag erkänna att jag skulle älska se henne på skateboard!!! Tror också att hon dessutom skulle lära sig hyfsat snabb och säkert bli lite retsamt kaxigt och säga….: jag är MASTER på det mesta!! Jag älskar och hatar när hon retas på det sättet. Älskar och beundrar hennes självklarhet och hennes fantastiska tro på klara det hon tar sig för. För verkligheten är den att hon lär sig snabbt och hon är faktiskt rätt bra på det mesta, även om det tar emot för mig att skriva ut det i text till er 🙂 Jag hatar att inte JAG har samma magi kring orden ”Jag är Master på det mesta” för trots att jag uttalar orden och tror på mig själv tar det banen mig mycket längre tid för mig att sätta det och på vägen fram finns det en LITEN frustration ( som taggar igång mig lika mycket) att FAN TA HENNE kan inte jag vara vinnare någon gång ha ha ha. 

Tänk vad lite som behövs för att vi ska bli som nykära i den vi lever med! Jag försöker att påminna mig själv så ofta jag kan att titta på Anja och se dom små detaljerna som jag älskar hos henne. I dag blev jag alldeles varm och full av kärlek av att sitta bredvid med Maximilian och se drivet i dom här två tillsammans. Elvis lust och glädje och Anjas pedagogiska sätta att lära Elvis att åka.    

Vi var hungriga och Elvis mest törstig så vi stannade till på vårt favoställe, Köksbaren. Det är våra kompisar som driver det och här kan vi sitta och hänga bara Anja och jag eller tillsammans med barnen. Gott och avslappnat.

I  kväll tog Anja hela lasset med barnen så att jag kunde ta mig ut en stund. Tänkte på hur viktigt det är att vi ger varandra utrymme och tid och hur lyckligt lottad jag är för att det är så självklart för Anja. Själv tycker jag att det är lika självklart i tanken ( om ni förstår vad jag menar) att ge Anja utrymme att träna men jag tror att jag haft svårare att komma på att ge henne det, inte för att jag inte vill utan mer för att tiden rusar på och det är svårt att bli uppmärksam på att ge av ”sin tid” jag har nog aldrig tränat på de helt enkelt…. Jag tror att det är så iallafall för jag känner att jag måste anstränga mig för att komma ihåg att säga att det är ok och att även planera in hennes tränings tid i min tid. Hur är det hemma hos er? Är det självklart, klart som korvspad och ni ser möjligheter för varandra hela tiden 🙂 ?

Ta hand om er underbara människor och glöm inte att påminna er om hur viktiga ni är för varandra!

Kram F