Filippa Rådin

Hej, Igår var det verkligen en speciell dag på alla sätt. Känslomässigt var det en berg och dalbana. Det var Maximilians första födelsedag! Och vi började morgonen med att sjunga för födelsedagsbarnet, Lillprinsen som det annars är full fart på satt som ett ljus och gungade lite lätt i takt till ja må han leva, ha ha ha så söt!

Efter mysig frukost med familjen gjorde jag mig i ordning för att åka på begravning.Konstigt att blanda upp en dag på det här sättet, På kort tid har jag nåtts av två dödsbud. Tufft och något jag definitivt skulle klara mig utan. Egentligen är jag så förbannad över att två fantastiska liv i alldeles för ung ålder tagits i från oss. Jag har svårt att förstå och svårt att acceptera. Gårdagens begravning var iallafall så fin! Det visade sig att prästen som höll i ceremonin var min gamla kund på Kii. Hon var helt underbar och gjorde vårt sista avsked till Måns både varmt och vackert,

När jag kom tillbaks hem var huset fullt av barn, släkt och vänner och jag kastades rakt in i glädjen, såklart var det inte helt enkelt men ändå väldigt fint och skönt på något sätt. När jag kom hem fanns det bara utrymme till att vara mamma fullt ut till våra underbara ungar 🙂

Eftersom maximilian inte äter socker än hade jag gjort en specialtårta till honom. Mangoglastårta.

Grunden till tårtan tog jag ur Renée Voltare bok The baking revolution men sedan gjorde jag om den lite genom att tillsätta lite vanlig grädde också.

4 dl kokosgrädde

1 1/4 dl agave

1 nypa vaniljpulver

1 nypa salt

3 dl fryst mango

1nypa gurkmeja

1/2 dl grädde

Mixa alla ingredienser. kör smeten i glassmaskin. Har du inga glassmaskin kan du ställa smeten i frysen . Ta ut och rör om ordentligt eller mixa med jämna mellan rum tills glassen är krämig och fin.

Maximilian älskade sin tårta och åt med hela kroppen 🙂

Men egentligen fyller ju inte Maximilian för en kl 23.57 så Anja och jag höll oss vakna tills dess och låg i sängen och pratade om när han kom till världen och när klockan slog 23.57 grattade vi vårt minsta hjärta som låg och sov och var helt ovetandes om hur romatiska och kärleksfulla hans mammor egentligen var ha ha ha. Mysigt hade vi iallafall och för oss kändes det både fint och viktig för oss. Ett år går så himla fort så det är läskigt. Det var så skönt att bara vara Anja, jag och Maximilian precis så som det var när han föddes. Att minnas de första timmarna tillsammans. När man ligger där på förlossningen helt slut med ett nytt litet mirakel i famnen. Stunden då allt startar och man börjar lära känna varandra.. Jag älskar dom minnena av alla mina barn. Och jag känner mig lyckligt lottat som har fått uppleva en förlossning på alla sätt både att förlösa barn själv men också att vara den som är maktlös och står bredvid. Det måste vi ta en annan gång, Känslan av maktlöshet och att vara den som står bredvid men nu måste har sova 🙂

god nattkram på er! F