Filippa Rådin

Idag var det dags för Emmis andra tävling i livet och det känns redan som att hon börjat hitta självförtroende till att våga. Förut har det varit en kamp för henne när det kommer till tävling, inför fotbollsmatcher har det varit massor av tankar och små troll som funnits i huvudet. Nu när hon börjat med alpint så har det varit totalt tvärt om. Hon vill tävla hela tiden:) Anja har en svår uppgift i backen. Och det syns att hon nästan försöker vara osynlig ibland för att det inte ska krocka i backen vare sig för henne eller för Emmi men ändå finnas där vid hennes sida och stötta. En svår balansgång.

Det är inte så lätt att ha en bonusmamma som varit bäst i världen . Anja har haft sin pappa som tränare under karriären och hon vet precis hur svårt/lätt det är att ha en förälder engagerad i sporten.  Alla känner igen Anja och vill ha bilder och autografer och många skulle nog också vilja ha henne som tränare. Emmi är van att alla vill ha något av Anja men i backen så blir det ibland känsligt. Där behöver Emmi sin bonusmamma och kanske inte världsstjärnan.  Idag blev det ändå en sådan där toppen dag! Emmi körde bra i första åket, lycklig över att inte ha kört fel då hennes pappa var portdomare :).

Mellan åken tränade Anja tjejerna (Emmi och hennes bästa tjejkompisar) att åka på bara pjäxorna i snön. Man ser hur hon försöker få tjejerna att utvecklas med hjälp av lek och att åka på pjäxorna såg både roligt och svårt ut. I andra åket fick Emmi och hennes kompisar en utmaning av Anja, att våga satsa fullt i de 5 första portarna.  Emmi satsade så hårt att hon ramlade i 3:e porten. Hon klev upp och fortsatte att kämpa och kom sedan i mål. I det här läget älskar jag min frus styrka att vända missar till framgång istället. Hon jublade när Emmi kom i mål och fick Emmi att bli stolt över sin uråkning. Ett resultat av att hon hade vågat testa gränsen och gett järnet!! Sedan att hon ramlade var bara ett kvitto på att hon vågade gå över gränsen och testa. Och för mig är det så stort. Vår lilla tjej kliver gigantiska steg framåt och tar för sig så otroligt mycket och det är så häftigt!.

Kustracet känns som en underbar familjetävling som är precis lagom för Emmi att börja tävla i. Det är fokus på att göra en bra prestation, tiden och resultatet är inte det viktigaste. De stora tävlingarna kommer så småningom och Emmi kommer hinna med massor av dom. Det viktiga just nu är att behålla glädjen och lusten i att tävla.Vi sliter lite lite med Elvis och skidåkningen. Eller han älskar att åka men inte att svänga!! Hahaha han brås på sin mor!! Allt ska gå fort och rakt fram! Det är bara det att man måste kunna svänga innan man slutar att svänga lika mycket, det momentet tycker vår son inte är lika viktigt som vi :).

Anja var helt lycklig på slutet då Emmi försvann med några klubbkompisar och åkte. De tog av sig en skidan och åkte upp för att försöka åka ner på bara en skida. De ramlade, skrattade och hade så kul. Det är i leken de lär sig. Att ramla säger Anja är det bästa de kan göra i början. Som vuxen är iallafall jag livrädd att ramla. Lär man sig det genom lek redan som barn blir det inte lika farligt som vuxen.  Efter tävlingen tog jag mig en skön promenad med Maximilian hem. Visst är det helt underbart nu när man hör att våren är här. Det porlar överallt och fåglarna kvittrar. Vår/ vintern kanske ändå är den bästa årstiden. Med den är det så mycket förväntningar, förhoppningar och man ser verkligen fram emot så mycket. Jag älskar det! Vilken är er bästa årstid och vad har ni för tankar kring vår/vintern?

Ta hand om varandra! Kram F