Hej livet. Här ligger jag, kritvit och död! Dödare än dödast! Känns som att jag blivit överkörd och nedsläppt. Kroppen värker och hjärnan funkar inte för jag är obeskrivligt trött.
Egentligen har vi inte sovit en hel natt sedan Maximilian föddes, men på slutet har hans ätande på natten eskalerat och Anja har blivit hans ”snuttis”. Så fort hon försökt slita sig loss har han skrikit rakt ut och vi har hamnat i ett moment 22, en ohållbar situation. Är man dessutom konstant trött går det ut över vardagslivet. Så igår var det dags att kavla upp ärmarna och ta tjuren vid hornen och lotten hamnar självklart på mig eftersom att jag inte ammar och inte luktar mjölk.
Vi har tre viljestarka barn. Det är något jag stolt över och kanske är det så att jag glömt hur proceduren var med dom andra två eller så ÄR det så att Maximilian har ärvt mamma Anjas ”Tjurskallepannben” vilket inte skulle vara helt otroligt heller :). Ingen tvekan om att vi kämpade i natt både han och jag. Alla som gått igenom det här känner igen sig och vet vilken smärta det är som förälder att bryta amningsmönster. Man kämpar lika mycket mot sig själv som med barnet och får hela tiden påminna sig själv om att det är något man måste gå genom. Att vi kommer att komma ut på andra sidan och att allt kommer att bli bättre. Men just nu känns det bara som skit! I natt kändes mitt lilla älskade barn mindre och mer sårbart än han någonsin varit. Älskade lilla Maximilian du sliter mammas hjärta i stycken!
Hittills i dag har jag nog svept ca fem koppar och det kommer att bli ett antal till. Det jag ser fram emot mest just nu är att vi snart ska utmana grannarna i landhockey ute på gatan. Kommer bli skönt att komma ut och få frisk luft så att hjärnan piggnar till. Sen har jag förhoppningar och en stark tro på att vi får en bättre natt i natt, Maximilian och jag. Håll tummarna för oss kära ni!
Kram F
Hur har det gått för er? Håller tummarna att det blir bättre och bättre för varje natt.
Håller stenhårt!