Familjen Annorlunda

Nu så, dags för dag nummer två i den fantastiska staden New York:)

Vi vaknade i hyfsad tid, jag kan inte direkt påstå att jetlagen åt det här hållet var speciellt jobbig. Vi hade en liten downperiod vid 23-tiden på kvällarna men då kan man ju faktiskt få gå hem och sova så det är liksom okey.

Idag var det då söndag och på vårt schema så stod det Brooklyn Bridge.

Både syrran och jag hade samma tanke, ” vi kanske kan ta oss över till Brooklyn sidan och äta frukost där?”

Så efter att ha gjort oss klara så drog vi till tunnelbanan. Precis hela kroppen värkte, från hälen som skrek vid varje steg, trots att jag tejpade den stenhårt, till axlarna som var stela och eländiga. Vi enades om att det skulle vara fint med en ledig dag mitt i semestern så man kunde vila upp sig;)

Men solen strålade, det var hur varmt och skönt som helst, temperaturen låg på stadiga 25+ och så länge man höll sig i rörelse var det inte så farligt.

Lite småhungriga var vi allt, men tänkte att det skulle finnas så många fina ställen där på andra sidan så det var lugnt. Vi köpte biljetter, och fast den här stationen var lite småsunkig så är det ändå fint.

Nej, selfies är inte vår grej, det är bara så;)

När vi sen åkt några stationer och klev ut så möttes vi av klarblå himmel med lite dunfjun på. Jag önskade lite att jag hade haft vett nog att skaffa mig en keps…men just det är något jag sällan använder,

När vi sen började gå på Brooklyn  Bridge så kan man säga att jag aldrig i hela mitt liv längtat så efter att se en kepsförsäljare, men icke…ingen i sikte. Inte på hela dagen faktiskt…?

Vi var inte direkt ensamma om att gå här..stundtals var det supertrångt, och det var ett lopp av något slag som kom från andra sidan. Massor av folk i tröjor som hedrade någon bortgången när och kär person. Lite olika anledningar men verkade vara sjukdomar och inte naturliga dödsfall. Vissa sprang, andra gick, men det var en aldrig sinande ström. Bron är inte jättebred och man samsas med mötande, cyklar och löpare.

Det var en fantastisk promenad, Bron är 1824 meter lång (googlade jag precis upp) och 84 meter ovanför vattnet. Man går på det övre planet så tittar man ner ser man biltrafiken under. Det var ett flertal brudpar som fotograferades här, och det såg hyfsat svettigt ut.)

En man som gick bakom mig, noterade att även jag tittade på ett av brudparen och torkade mig i pannan;) så vi hade en kort konversation om värme. Solen i ansiktet hela vägen gjorde det svårt att fota åt det hållet och många av bilderna ligger i systemkameran. Man såg Frihetsgudinnan härifrån, och med teleobjektivet kunde man zooma in en hyfsad bild. Så coolt att se henne! Lite knäpp är man väl kanske när det gick som en ilning av lycka igenom en:)

När vi väl var framme så var det onda fötter, och hungriga magar och fast vi liksom tyckte att vi valde rätt väg så hamnade vi inte direkt i smeten. Snarare tvärtom. Bara massa bostadshus, skolor och lekparker. Vi spejade efter ett frukostställe men hittade inget. Till sist hittade vi ett, men det så inget kul ut så vi gick vidare:)

Och vart hamnade vi till sist? Jomen på ett jäkla Starbucks! Vi tänkte först äta där, men sen kändes det så tråkigt att vi i stället ville ha varsin nitro-kaffe. Vad nu det var? Men nåt iskallt skummigt kaffe som såg mumsigt ut.

” Oh sorry miss, we are out of nitro!”

Vafan är ens nitro, och hur kan det vara slut?? Jag vet att det är vad de har i tankarna på Fast and Furiousbilarna, och att man kan ha det när man dyker djupt. Men i kaffet fick vi vackert fundera vidare på hur det funkar.

Jaha, men vi tog nån annan kaffe, och satte oss med fötterna högt och vilade en stund. Bara man fick avlasta tassarna lite så blev det bättre och man orkade gå igen.

Till sist tog vi oss upp ur de sköna fåtöljerna, märk väl att vi dagen innan gått 26.000 steg vilket blir knappa 2 mil:) så kroppen protesterade lite.

Fördelen med att gå på känn och liksom ta riktning på ungefär vart man ska är att man hamnar off turist-stråken. Vi gick igenom gulliga bostadsområden, och det här huset är ju hur bedårande som helst!! Så pyttelitet.

 

Med staket som hägnar in och en liten plats att ställa en lika liten bil på. Som dock knappast kört någonstans det senaste decenniet:)

På sidan om det här huset fanns en trädgård, för de som bodde i bostadsområdet. Liten, men man fick gå in där och sitta ner eller vad man nu vill göra i en trädgård. Vi gick genast in för att se om vi kunde spana in baksidan av det gulliga huset, men såg inte så mkt som vi velat se.

Däremot fastnade vi för den här.

Här larmar man polis och eller brandkår.

Väldigt vacker i all sin enkelhet. och säkert viktig i sin funktion.

Rätt var det var så hamnade vi under bron, och se där!  Nån slags marknad, och minsann, restauranger! Klockan var nästan 12 så vi kanske skulle missa frukosten, men vad sjutton, det borde finnas mackor..

Det fanns det. Och kaffet som inte ser jättegott ut kanske var riktigt fint.) Sist vi var här i USA var på nittiotalet och då vet jag att mamma och pappa klagade på allt kaffe. Vi drack dock enbart finfina koppar.

Eftersom vi har ganska lika smak, så brukar vi beställa in två olika och så delar vi. Det gjorde vi här med, och båda mackorna var svingoda! Avocado och nåt mer jag inte kommer ihåg och inte syns det heller. Chiliflakes on top och hettade till ordentligt på sina ställen.

Och så den här ♥ Banan och nutella….. 

Jag gillar INTE varm banan, men den här måste vara ditlagd efter att man grillat brödet, för det här var vansinnigt gott!

Vi smaskade i oss och sen passade vi på att gå på toa innan vi fortsatte.

Utanför var det som ett litet torg där de hade loppmarknad.

Det såldes allsköns skit:)

Men spännande att se amerikansk skräp:) Allt från mcd-leksaker, till gamla basebollar, till reg.skyltar, till tupperware från åttitalet. Rent och skärt skräp, blandat med kläder och handgjorda smycken. Massor av folk, men vi avancerade igenom rätt kvickt. De sålde inga kepsar, så då fick det vara:)

Vi gick längs med vattnet, för vi hade räknat ut att det skulle gå färjor över till Manhattansidan lite längre fram. En superfin promenad, med ömsom gräsmatta där folk låg och jäste, eller nåt matställe, eller en liten strand.

Hela tiden med bron i sikte, och alla höga husen. Man fick inte bada, men vi gick ner och kände på vattnet, och det var klart badbart om man hade fått.

Vid ett ställe fanns det en stor byggnad med dels restauranger, och butiker, där vi återigen gick på toa, det gäller att passa på när man hittar en:)

Och där var det återigen en populär plats att fota brudpar. De här hade ju extra bonus i den makalösa himlen.

Den här gamla karusellen från början av 1900-talet är ju något man känner igen från filmer. Den var inbyggd i ett glasrum.

Jag tror att vi har säkert hundra bilder på Brooklyn bridge och även Manhattan bridge i kamerorna, det är väldigt ståtligt.

Även lastabilarna är mäktiga. Vi skämtade rått om att det var ”Kidnapparbilar” ni vet som man sett på film, där de stänger in sitt offer där bakom föraren. Morbid humor? Ja.

Det här vet vi inte om det var på skämt eller inte, men oavsett så är det roligt:)

Till sist kom vi fram till färjorna:) och köpte biljetter i apparaten,

Lite gulligt att området heter Dumbo. Och NU ser jag att den går ut oktober 2018…? Det var långt.:)

Vi fick vänta en halvtimme säkert, för det var massor av folk som skulle åka. Men solen strålade så det var inte direkt jobbigt.

Väl ombord på färjan var det skönt att det fläktade.

Vi åkte till Governors Island där färjan bara stannade till en kortis, och sen tillbaka till Manhattan.

Stationen heter Wall street:)

Vi skulle till minnesmärket för 9/11 så det var ju passande.

På vägen gick vi förbi (ett av?) Trump tower.

Högt och flådigt såklart.

Vi gick förbi massa businessgubbar, och kom till sist fram. One trade center.

Här stod de två tornen. Det är något så oerhört mäktigt och sorgligt i det här. Stämningen var dämpad, folk gick med respekt och det var bara … tja så vemodigt.

Den attacken drabbade ju såklart de här personerna mest, men även resten av världen är berörda.

De har gjort två likadana minnesmärken, med vatten som faller från alla sidor och sen rinner ner i det mindre hålet i mitten. Det är där tornen stod som detta är.

På kanterna finns allas namn som dog i den här terrorattacken. Det är så många!

På sina ställen står det räddningsarbetare, och det är så vansinnigt många namn att man blir rörd ända in i märgen.

När folk springer sin väg, då springer räddningspersonal dit.

Hjältar.

Det fattas byggnader här, så här mycket himmel ser man inte direkt på många platser här.

Hualigen. Det var viktigt att se, men sen var vi dämpade en lång stund. Man blir berörd.

Det finns en museum här också, men det kändes alldeles för deppigt så det hoppade vi över.

 

Vi fortsatte vår vandring tillbaka ner mot vattnet, för vi hade klurat ut att man kunde ta färjan till Staten Island och på så vis få en fin överblick av Frihetsgudinnan. Man kan såklart betala för att få komma närmare med turistbåtar, men det kostade några hundra och kändes inte helt nödvändigt. Dessutom ska vi alltid testa alternativa vägar:) Kan även kallas för S N Å L…

Här var det nån exklusiv superflådig marina. Vi ville köpa glass, men det fanns inte en enda icecream försäljare i närheten. 

Det här promenadstråket kan ha hetat Manhattan Waterfront Greenway kanske? Man kom till Battery park iaf.

I buskarna så fullkomligen svärmade det av fjärilar. När vi knäppt bilder på den här så insåg vi att det fanns en miljon till:) Vi kom fram till Staten Island Ferry terminalen och blev jagade av ett antal biljettsäljare till turerna till Frihetsgudinnan., vi tackade artigt nej, och fick lite sura blickar och en av killarna ropade efter oss att det skulle ta två timmar för oss… Vi bara ”VA?? TVÅ timmar att åka den lilla biten, du skämtar?”

Det kan aldrig vara möjligt. Vi letade efter nånstans att köpa biljetter, hade ju ingen aning om vad det kostade, men det visade sig att det var gratis. Wow:)

Det gjorde ju inte ett dugg och vi gled på färjan, och sjönk ner på en bänk. Två damer slog sig ned precis intill, och den närmast mig pustade högljutt.

”Sweat Lord in heaven!” Jag log förstående mot henne och höll med, det var skönt att sitta. Vi började prata och hon och väninnan hade varit på gående fot sen klockan två… jag minns inte vad klockan var nu, men runt fem, sex kanske. Vi hade traskat runt sen tio, kontrade jag med:) och sen babblade hon på. Hon var från South eller North Carolina, jag kommer aldrig ihåg vilket, och sådär härlig söderdialekt. Hette Dana. Hon hade kört bil i tio timmar, stannat fyra gånger för att rasta, men nu var hon här för att se New York. Den andra damen kom från New Jersey, men hade nog heller inte varit som turist här. När de hörde att vi var från Sverige så blev de överförtjusta, tyckte det var ruggigt exotiskt:) Jag som satt intill en tvättäkta Carolinare var nog minst lika imponerad. Hon var så vacker! Mörk i hyn, en maffig håruppsättning, och färgstarka kläder, runt 55-65 år kanske. Och dialekten….♥

De bodde på Staten Island, och hade sett Frihetsgudinnan bra på sin väg in till stan, så de sa åt oss att vi satt på fel sida och vi tackade för pratstunden och ilade över till den andra:)

Och där var hon. På närmare håll.
Damerna skulle åka till ön där hon står dagen efter och även besöka Ellis Island, dit alla immigranter kom först. Vi insåg att vi också måste göra det, nästa gång:)

Men nu var det mäktigt att bara se henne, en symbol för ett helt land liksom.

Bilderna blir som de blir, det blåste rätt ordentligt och färjan stampade på, skärpan är ju rätt usel.

De där två timmarna som försäljaren giddrade om, det var för att man var tvungen att gå iland på Staten island och vänta på nästa färja tillbaka, man fick inte sitta kvar. det gjorde ju inget , vi var hungriga och tänkte att vi kunde käka, men se det gick inte så bra. Det fanns flera mathak där i terminalen men ingen som lockade. Äh, skitsamma vi äter sen då. Inte fanns det speciellt mycket att kolla på precis här heller så vi travade runt en stund för att sen sitta och massera onda fötter innan nästa färja gick.

Då började det skymma, men skylinen på den här stan är imponerande även i skymning.

Samma här, svårt med skärpan på en skumpande båt.

Vi är skapligt trötta här:)

Men det är märkligt vad små vilopauser kan göra, för de 25 minuter det tog att åka över gav nya krafter.

Även på skyline har vi hundratals bilder….lite närmare för varje bild;)

Såhär travade vi.  På Brooklynsidan gick vi längs med vattnet hela vägen, efter att vi traskar runt inne i Brooklyn då.

Och på Manhattan sidan från Pier 11 till höger, via World trade center och tillbaka längs floden till där det står YOU:)

Här började två killar snacka med oss, och den ena sa ju ”You are so beautiful miss” med ett vansinnigt gulligt uttryck i ansiktet, sådär lite småblyg men måste säga det:)

Eftersom man inte direkt är snabbast i käften på engelska så är just sånt här svårt att hänga med på, småsnacket. Det blir mest ett ”Uhu….yeah right, thanks, öhhh….” för man hittar inte orden. Måste helt klart öva på sånt.:) Dessutom, och nu skäms jag lite, men jag tror alltid att alla ska lura en:) Bäst att inte ge sig i lag med vem som helst liksom… stört, jag vet.

Vi tog tunnelbanan ”hem”. Eller till övre Manhattan, det kändes totalt övermäktigt att gå, för det är en bit.

Det lilla hungerproblemet kvarstod, och vi velade och funderade tills vi hittade en Pizza Hut! Jihooo!

De här pizzorna var små, ungefär som en felix matpaj för en person, alldeles perfekta.

Sen tog vi en kaffe på kafeét intill:)

Och sen gick vi för att kolla på Rockefeller center. Min syrra är lite bättre på att ha koll på kartor än mig, så hon påstod att vi gått alldeles förbi dagen innan. Men vi hade verkligen inte sett nåt så hur var det möjligt?

Men nu kom vi i alla fall fram till den här rätt klassiska  hörnan:)

Och efter att ha stått och dragit i en låst dörr på fel sida så hamnade vi rätt, och kunde skåda ner på folk som skrinnade runt. Även det här är ju något man sett i massor av filmer:)

Inte en hjälm i sikte:)

Jag har inte åkt skridskor sen jag gick i gymnasiet så just det lockade inte, men om man ville det så var det ändå hyfsat överkomliga priser.

I våra föräldrars fotoalbum finns en bild på pappa och hans kollega Johan som är taget framför den där gubben i guld.

Vi ville såklart ha en likadan, typ sisådär 40-45 år senare eller nåt.

Det gick inte så bra:) Gubben lyste för mycket så det gick inte att fokusera på den, eller så blev vi alldeles svarta. Vi hade med oss en selfiestick:) men eftersom den passade bara syrrans mobil så finns de bilderna där. Vi bestämde oss för att komma tillbaka i dagsljus.

Och så bestämde vi oss för att vi nog skulle åka upp på toppen här….

När vi gick härifrån så insåg vi att vi varit precis mitt emot dagen innan, för här var ju St Patricks katedralen:)

Den här gubben såg vi dagen innan och funderade på varför vi kände igen honom:) Tja för att han står vid Rockefeller center kanske…mitt emot katedralen. Ahhhaaa.

Som vanligt när man står och fotar så kommer folk fram och frågar om de ska ta en bild på oss båda, och just den här damen såg pålitlig ut så hon fick göra det:) Men  resultatet blev ju sådär. Fast inte hennes fel, jag har alltid blixten avstängd:)

Den här byggnaden vet vi inte vad den heter men den låg på väg hem så när vi såg den visste vi att det var rätt väg, och ganska nära:)

Kommer ni ihåg brandstationen från första dagen? När de drog ner garageporten så var den så här fin:)Vi gick hem, via en mataffär där vi köpte vatten med oss hem, och lite att småtugga på. Men med tanke på den sena middagen var vi rätt mätta. Kollade lite på TV, och sen kröp vi ner i sängen och sonande tämligen ovaggade.

På instagram lade jag upp en film på det pyttelilla badrummet, ni kan gärna kolla det, för det är compact living deluxe. Instagram hittar ni HÄR sen får ni scrolla lite.

Och dagens steg då?

Jomen…

Dryga två mil….det är inte så konstigt att det känns i kroppen :)

Både jag och syrran hade bra dojor, skechers i mitt fall, tror syrran hade det med, och det gör massor. Men det frestar på att gå. Jag hade inget ont i höger fot, men vänster där min häl smärtar, där var det inte ett endaste dugg kul.

Men, genom att ta av skon då och då och gnugga lite, böja och stretcha så funkade det ändå.

Det finns ju såklart andra sätt att ta sig runt på, men vi tycker om att använda de gamla apostlahästarna:) Man ser saker på ett annat sätt när man promenerar sig fram. Det är bara så.

Så även om jag gnäller över ont i fötterna så skulle jag aldrig velat uppleva staden på något annat vis.:)

Man kanske skulle kunna få en injektion med silikon insprutat i hälen till nästa gång;)

 

Glöm nu inte kolla instagram:)  HÄR Glöm inte att klicka i så att ni följer också:)

 

Puss på er, nu var det slut för den här gången.

Nästa gång blir det ON top of the rock! Hur man övervinner sin höjdrädsla och katastroftankar kring att huset ska rasa:)