I går morse vaknade jag och mådde illa. Bah.
Ibland blir det så, och nu har jag fattat att det liksom inte blir nåt mer av det, än precis det. Jag vaknar till, för det är alltid när jag sovit, och ni vet hur det känns precis innan man kräks, saliven liksom bara sprutar;)
Så är det. Jag är tvungen att gå upp, spotta några gånger, dricka lite vatten och så är det bra. Jäkla märkligt. Jag mår egentligen inte illa, faktiskt inte alls, men saliven gör ju att det känns så.
Det händer sällan, tack och lov, men jag kan i och med det inte sätta fingret på vad som orsakar det.
Jag är ju The Master of självdiagnos:D
Mina teorier hittills är att jag ätit något som ligger där nere i magen och jäser, och gör så att magsaft backar uppåt i matstrupen. Lite reflux. Eftersom jag ligger ner är ju det rätt troligt, men å andra sidan har jag liksom inga problem med det annars. Men kvällen innan hade jag ätit öhhhhh….shitloads av kantareller:) Stekta i massor av smör, och sen massor av kantarellpaj. Väldigt mycket av både dåliga kolhydrater och ruggigt mycket fett:) Lite magkatarr alltså.
Jaja, det gick över efter att jag druckit vatten och jag kröp ner och sov vidare en timme innan klockan ringde.
Ungarna pep i väg till skolan och jag gjorde inte många knop. Läste lite, åt frukost. Släppte ut Doris. Släppte ut Smulan.
Plötsligt blev det bråttom, vi skulle besikta husvagnen 11.45:)
Eller bråttom… allt är relativt, men ingen tid att slöa på. Pappa och mamma kom och vi häktade på vagnen och åkte iväg. Jag har alltså inget drag på min bil.
Under över alla under gick den igenom. Lite gnäll på bromsen, men det är det alltid, och det är liksom inga fel på den. Vagnen är från 1973, så det kanske är tur att de bara kollar på trafiksäkerhetssaker;) Jag skulle kunna tänka mig att den skulle få skrotningsorder annars. Men den är bara gammal, och det behöver man ju inte förakta den för:) Vi älskar vår skruttis. Här i älskade Årsunda.
Husvagnen bor vintertid i en stor fin lada hos mina föräldrars vänner.
Om den inte kom inomhus så tror jag att den skulle vara helt förstörd efter något år, och det vill man ju inte. Nu drog vi ute den dit på en gång efter att vi besiktat den.
De bor i närheten av där jag och Mirka plockade svamp, och det är något så otroligt rofyllt över hela miljön där ute. Jag får en släng av ”Jag-borde-gift-mig-med-en-bonde” syndromet:)
Jag har läst Margit Söderholms serie som börjar med Driver dagg, faller regn, som handlar om storbönder på 1800-talet i Hälsingland. Kanske att den har gett mig en jävligt aningens romantiserande bild av bönder och det livet:)
För övrigt är böckerna skitbra så läs dem om ni kan.
Jag skulle ju då vara nån slags 1800-tals bondmora. Hahahahahahahahaha. Jag som verkligen älskar att laga mat och baka…not;)
Och jag finner ju absolut nöje i att städa, väva, gå i kyrkan och stoppa korv. Gå upp med tuppen och sådär är ju precis min grej.
Nä, jag inser ju med min förnuftiga sida att det är inte så rasande romantiskt att vara bonde. Men därute så känns det så. De är så goa och rara.
Där matade jag griskultingar när jag var liten, och blev skiträdd för den gigantiska galten som skrek…hua. Grisar är riktigt stora när de är fullvuxna.
Vi fikade lite där innan vi åkte hem. Corrinda hade hämtat Jamie från skolan, så vi behövde inte stressa.
När vi rullade in på gatan hemma så mötte vi Jamie, Corrinda och Patricia, de skulle gå till Ica och hämta ett paket som Patricia fått. Doris stod innanför grinden och viftade på svansen. Eller kanske på hela sig, för det finns ingen som kan vifta så:)
Hon älskar att åka bil ju, så jag släppte ut henne och hon hoppade direkt in till pappa.. Och som den bortskämda byracka hon är så fick hon såklart åka en liten sväng på gatan:D
Nöjd och happyhappy skuttade hon sen ut igen och skulle precis gå in på tomten när en av granntjejerna cyklade förbi. Åhhhhh det kan inte Doris motstå! Hon älskar att jaga cyklar också. Och bilar. Tåg. Moppar. Tja, allt som rör sig. Hon springer längs med staketet när hon är i trädgården och satan vad snabbt det går.
Nu pep hon ju efter, hur lycklig som helst, men kom faktiskt tillbaka när jag ropade på henne. Jag är fortfarande i lite chock;) Hon kan lyda alltså…
Så här ligger fröken Klia-mig-på-magen ofta. Nära, gärna med folk på båda sidor, och struntar högaktningsfullt i om datorn är i vägen, hon ska gosa:)
Nu ska jag snart iväg på ett utvecklingssamtal med….ehh…Jordan tror jag:)
Har en hel drös att beta av nu inom kort tid, jag har fört in dem i almanackan och har påminnelse på dem så jag inte ska glömma. Just utvecklingssamtal glömmer jag ofta av, men missar sällan eftersom jag insett att jag verkligen måste sätta larm.
Jag struntar ju ofta i föräldramöten, men utvecklingssamtalen är viktiga tycker jag. Det är ju då man får möjlighet att verkligen få en check på hur det ligger till:)
Jordan, Jamie och Lovelia går på samma skola, och i klassrummen intill varandra så jag kommer vara på rätt ställe oavsett vem det gäller.
Nämen, vi hörs senare då:)
Vist är det så att en av raserna som ingår i Doris, är Cavalier KIng Charles spaniel? Har för mig att du skrev det när Doris var ny och valp. Eftersom jag är uppfödare av Cavalierer så känner jag nämligen igen mycket av Doris beteénde, bla detta behov av ömhet och närhet,, super keliga och när de viftar på svansen så svänger de på hela kroppen ? Doris är jättesöt?
Kram från Skåneland❤
Jajamen :) hon har cavalier, Lhasa aapso och tibetansk spaniel i sig :)
Hon är ljuvlig, och ibland känns det nästan som hon är väluppfostrad åxå ?
Jag kan inte äta kantareller alls. Inte ens några små smulor, Får jordens magknip av det. Jag tycker det är väldigt gott och försökte ibland men efter att ha förstört en kräftskiva där en liten kantarellpaj serverades som förrätt, avstår jag helt.
Husvagnen är en riktig pärla, förstår att ni är stolta över den.
När jag var yngre så hade mina föräldrar en husvagn som är väldigt lik er. Det var en Sprite Musketör (förmodligen felstavat) Vi var ute med den då jag var barn, nåja, tonåring. I den fanns det fyra bäddar. Fem om man lade en ”bår” som överslaf, ja, den tillhörde husvagnen. En gång var min farmor med på husvagnssemester och vi blev då fem personer i husvagnen. Jag skulle så klart sova på ”båren” eftersom jag var minst. En kväll under resans gång bäddade och donade jag på min ”bår”. Stoppade runt lakanet och även täcket. Hade inte en enda tanke på att jag kunde rubba ”båren” ur dess lägen.
Med ett skutt upp i överslafen vid sovdags, jag tog alltid lite våghalsiga skutt, liten och smidig som jag var i yngre ”årgång”. Men skuttet slutade denna gång med ett brak och ett skrik. Braket från ”båren” och skriket från min plötsligt uppvaknande och skräckslagna farmor som fått en av ”bårstängerna” mitt i skallen och mig och övriga ”båren” på magen. Det blev en resa det. Men husvagnen gillade vi.
Kram /Lena
Magkatarr?
Drygt iaf att vakna mående så
Värdelöst. Men tur att det är sällan och tur att det går över lika snabbt som det kom :)
Kantareller är väldigt svårsmält så kan säkert vara därför.